Vi har fått kattungar. Det är sådana där klassiska kattungar som kommer direkt från en bondgård, lite onödigt unga (de här var ändå nästan 10 veckor) och helt ovana vid att vistas inomhus. De har av förekommen anledning avlusats och avmaskats och luktar inte heller längre kossa. I många dagar satt de under en fåtölj och morrade åt den som försökte komma nära.
Det har krävts en hel del lock och pock. Mycket mat och tålamod. Idag har de kurrat ihop sig i en liten spinnande hög i mitt knä när jag sitter och jobbar. Jag har nästan förlåtit dem för att de bajsade och kissade i min säng i går (mitt fel som gav dem större utrymme att leka på än vad de var redo att hantera).
Och jag tänker att det är klart att jag kan se tjusningen med djur som redan är färdigt socialiserade och som kan alla skills och som man bara kan börja njuta av att få ha men asså. De här som man får kämpa med. Torka upp efter. Gråta över. Och som sakta men säkert visar en att det är värt all möda man lägger ner. Som blir trygga och lyckliga vänner. Jag föredrar alla gånger dem.
Just nu jagar de en hårsnodd här på mitt arbetsbord. Det är inte helt optimal sysselsättning. En av dem fastnade dessutom i sladden till min monitor och kastade sig därför av bordet med sladd och allt varpå min dator givetvis med ett uppgivet vvvrrurrr släckte ner. Den andra satte sig på en bok och tippade i golvet. Tråkigt blir det inte.
Hit och dit och tillbaka igen 