Jag sitter här och arbetar med Fruntimmersföreningens historik och går därför igenom gamla tidningar. I ett sammandrag över de saker som diskuterats på Svenska Arbetarföreningens möte år 1903 var huruvida man skulle kunna starta ett hem för värnlösa barn och fattiga barnaföderskor på agendan. Arbetarföreningen ansåg att det låg på arbeternas eget ansvar att ta initiativ till förverkligandet av ett sådant hem eftersom det var ”arbetarenas olyckliga döttrar saken gäller”. En av de föreningar man planerade att höra av sig till för att få hjälp att starta ett liknande hem var Fruntimmersföreningen.
Samtidigt som man menade att det rörde sig om beklagansvärda kvinnor var men helt på det klara med att det låg på samhället och på medmänniskorna att komma kvinnorna till hjälp. Tidningarna fick alltför ofta skäl att skriva om barnamöderskor och självmord begågna av unga kvinnor. Det var problem som inte skulle finnas om ”icke samhället vore så orättvist mot olyckliga barnaföderskor”.
”Det är ju icke något brott att ge liv – men väl att taga ett sådant. Naturen har visserligen icke hunnit glömma sin stämma, såsom det tykes, i ett dylikt modershjärta, men det är så många omständigheter hvilka medvärka till, att denna moder för något ögonblick kan sänka sig under det själlösa djurets nivå. Mannen går emellertid fri, ehuru det är han som bär största skulden till detta onda o.s.v.”
Helsingfors-Posten no 167, 1903.
Det var över 100 år sedan. Ibland känns det inte som att samhället har gått sådär fasansfullt mycket framåt ändå.
Hit och dit och tillbaka igen 