Skilsmässobarn

Gabriel var lite ledsen när vi diskuterade hämtning från dagis.

”Jag vill att ni kommer tillsammans” säger han. ”Pappa och mamma ska komma tillsammans och hämta så som alla andra gör.”

Mitt hjärta sjunker förstås. Stackars, älskade lilla skilsmässobarn! Vi turas om att hämta för att undvika att träffas i stor mån det är möjligt. Min fina unge får inte allt det som de andra får. Han missar tvåsamheten, båda föräldrarna, blir utanför. Han får stå ensam när alla andras fullt fungerande mammor och pappar hand i hand dansar in för att hämta sina kids.

Där någonstans avbryter jag mina virvlanda känslostormar och börjar ifrågasätta det statistiskt korrekta i hans uttalande. Jag harklar mig försiktigt. Vem exakt är det han menar utgör alla de där andra barnen som blir hämtade av både mamma och pappa? Bästisen blir det åtminstone inte. Nej, det höll han med om. Men S blir.

Jag förklarar det inte för honom i just de ordalagen, men S pappa är kvar i ett annat land och S mamma har en ny och mycket välförtjänt pojkvän som möjligen hjälper till att hämta eftersom han tycker väldigt mycket om underbara lilla S och möjligen lite för att mamman inte har bil.

Det är inte lätt att vara liten. Men det är fan inte lätt att vara stor och ha ständigt dåligt samvete för vad för sorts potentiella trauman man orsakar sitt barn heller. Att vi inte hämtar samtidigt från dagis torde emellertid vara det mindre traumatiserande alternativet i just det här fallet.