Jag hatar Mors dag. Det är en dag som prånglas ut med sådan intensitet att man inte har en sportslig chans att skydda sig mot den och som påminner mig och tusentals andra mödrar och icke-mödrar om vad de saknar. Om barn man längtar efter men aldrig fick. Om barn man fick men förlorade. Om barn som lever och frodas men någon annan stans.
Jag blir inte väckt på morgonen av barn som tycker att jag är bäst i världen. Ingen älskande man ger mig frukost på sängen och uppmärksammar min insats.
Och här i min angst tycker jag inte ens att jag förtjänar det. Jag gör ju inte mammajobbet nu. Med tanke på hur mycket jag normalt älskar allt sorts firande har mitt relativt nyfunna hjärtinnerliga hat överraskat även mig. Men där är det ändå. Puttrande som en liten vulkan. Översvämmande dränkande av bilder på blommor och tårtor och rosenkindade ungar i famnen.
Det var väl ungefär det. Att glad mors dag till er det berör. Det är inte jag.
Hit och dit och tillbaka igen 
Lider verkligen med dej , men dina äldre barn kommer säkert sen igen .
Det är en mors lott att få bära all smärta och kärlek 🧡.. inte alltid till en mors finaste å roligaste lott 🥺
En mors lott känns inte rättvis många gånger .
Många kramar från en annan mor .
Tycker så synd om dig ❤️ Det är så svårt.
Jag kan bara säga att de vet och framför allt förstår de en dag. Mina kom tillbaka och de gjorde det av egna val. Den gåvan var den svåraste jag gett men det jag fått tillbaka ovärderligt.