Vad gör du med oss värld

Foto: Karim Manjra

Jag lyfter glaset från bordet. Stirrar ner i det bottenlösa röda. Pressar nästippen så långt ner det går i glaset utan att nudda det blöta. Den fräna doften av billigt vin stänger mina ögon men öppnar mina sinnen. Vill drunkna i vinet jag så sällan dricker. Vad gör du med oss, värld?

Vi visste att människor skulle fara illa. Att många skulle dö. Nyheterna har envist och oavbrutet pumpat oss med fakta, gissningar, förbud och uppmaningar. Ingen har gått fri från viruset och ingen kommer att gå fri. Men när det kryper närmre inpå. När människan som tvingades säga hejdå är ett steg bort. En väns vän bort. En vän bort. Ett telefonsamtal bort. Då kryper faran in under huden, letar sig in i den mikroskopiska cellen och blir plötsligt verklig.

Det kan hända dig. Mig. Henne. Honom. Mamma. Farfar. Barn. Bror. Alla dina bröder ropar.

Händer tvättas. Spritas. Spricker. Sprickorna blir till sår som vägrar läka. Fort springer mina fötter i spåret i skogen i världen, det går inte att hålla två meter mellan oss. Är alla i skogen nu? När hände det? Är de där i morgon också? Kan det här bara få ett slut?

Ett sms sänds iväg. Ljudet när det når fram till mottagaren studsar mot väggarna, mot glaset med det billiga vinet, mot tinningarna bultar det. ”All kärlek till dig och din familj”. Ett rött hjärta. Trycket mot bröstet. En klunk till. Tårar som bränner bakom trötta ögonlock. Medkänslan som tagit över. Medlidandet i kroppen i luften. Orden som inte finns.

Hur många röda hjärtan ska studsa mot all världens betong och lager av tapet. Inte ens Anders vet.

Men vi vet att vi kan jävlas med det jävliga. Vi vet att när vi går ihop blir vi starkare. Som myrorna som samlar till stacken. En för alla – alla för en. Släpa och dra.

Så vi fortsätter att tvätta våra händer. Vi undviker att våra fingrar rör mot våra ansikten. Vi håller fysiskt avstånd. Vi stannar hemma när kroppen säger sjuk.

Samtidigt demonteras lösningarna på våra mest fundamentala behov ner. De spontana kramarna uteblir. Handslagen. Surret med busschauffören på morgonen. Festen på hörnet. Kaffet hos mormor. Livet på läktaren. Musiken och upplevelserna vi vanligtvis delar. Den fysiska närheten till varandra bleknar i en tillvaro som kan liknas vid en utdragen och ångestladdad tsunami. En tillvaro som isolerar och distanserar oss. Gör oss mer sårbara och ensamma. Hallå mamma, ser du mig nedanför ditt fönster – kom ut på balkongen?

Skört liv.

Vi slänger oss med social distancing-begreppet och magen knyter sig. Är inte social interacting allt vi borde tänka på i dag? När behövde vi varandra mer än i dag? Sms:et. Telefonsamtalet. Omtanken. Den virtuella kramen eller den plingande gruppchatten. Gemenskapen och tillhörigheten och en påminnelse om vardagen fast i annan skepnad. Känslan av att vi håller fast håller i. Orubbliga i att visa vår uppskattning för varandra. Orubbliga i våra relationer. Det som när skiten träffar rutan alltid visar sig vara allt som var av verkligt genuint värde.

Jag gillar inte ens vin. Går ut i köket och häller ut det röda. Med vinet i slasken en enda tanke: Låt oss vara fuckin snälla mot varandra.

När världen är mörk måste människorna orka bära ljuset.