Vi är inne på den 132:a veckan sedan WHO deklarerade att vi har med en pandemi att göra, om jag inte räknat fel. Och det har jag givetvis inte. Så jag klarade mig ändå undan rätt länge. Särskilt med tanke på det imponerande antalet covid-patienter som jag har röntgat under dessa veckor. Kollegor som jag jobbat med och som i efterhand fått reda på att de varit smittade. Inte ens när min fru hade det i slutet av 2020 så smittades jag. Men nu så var det tydligen dags. Hade lite täta bihålor i fredags, men tänkte att det kunde bero på att jag var ute och cyklade 5,5 mil genom ett alldeles hisssssssnande ösregn dagen innan. I lördags vaknade jag däremot med feber och hosta, men tänkte där och då att det väl var samma förkylning som däckat halva avdelningen redan. Men tydligen inte. Mår redan bättre, så bara inte detta tar sig en vändning mot det sämre igen (autocorrect vill ändra till Skåne varje gång jag försöker skriva sämre, peak tisdagskvällshumor) så är jag snart frisk igen. Bara att ta det lugnt och dricka mycket te så länge. Vilket är precis vad jag skulle ha gjort om jag varit frisk också, intressant nog. Ack, det vilda liv jag lever ändå.