xrob

Jag vet inte, jag. Jag har inga historier att berätta. Har kanske aldrig haft, inte på riktigt. Jag saknar liksom ett konkret tankegods att kränga vidare med någon större övertygelse. Eftersom; för att övertyga någon annan, behöver man ju själv först och främst rimligen tro på något? Är det här min medelålderskris? För andra verkar det innebära motorcyklar eller åtminstone en sketen läderjacka, men för mig är det alltså insikten att jag är ett tomt skal till människa istället? Jag bildar mig och bildar mig, men akademin känns död. Har den kanske varit länge. Krävdes dock nära nog 400 hp för mig att klura ut det. Ingen kan därmed påstå att jag är särskilt snabbtänkt, men för den delen inte att jag inte gör ett ordentligt förarbete heller innan jag drar mina slutsatser. Religion tycks jag sedan helt sakna fallenhet för. Prisa på sin höjd lite rymdplasma. Jag gillar förvisso mykobakterier också, men tänker verkligen inte tillbe dem. Och jag brukade - för inte alls många år sedan - agera utifrån någon form av politisk övertygelse i det jag sade och gjorde, men att gå ur mitt parti och istället bli desillusionerat obunden innebar en oroväckande stor tillfredsställelse. Frihetskänslan är fantastisk och påtalig. Jag saknar ingenting. Inte egentligen. Jag har tak över huvudet, kärlek i mitt liv, amorteringar att betala och en pålitlig excenterslip som jag har döpt till Slipner. Och på det en ännu pålitligare grovdammsugare som heter Artoo-Skitoo. Jag gillar mitt yrke, och det krävs inte så mycket mer än en kopp te för att jag ska nå någon form av sinnesro. Jag önskar bara att jag hade något mer att komma med, och att jag stötte på någon form av motstånd när jag väl kom med vad jag nu hade tänkt mig att det skulle vara. Livet är för enkelt, helt enkelt. Har alltid varit. Träningen finns ju förstås, även om den saknar syfte och riktning. Det är också så förrädiskt enkelt att den växer sig in i allt man gör. Jag hyser stor respekt för den. Det börjar med att man accepterar och bejakar sitt eget åldrande, och framför allt tar notis om att kroppen inte tillgodogör sig träningen lika effektivt längre som den gjorde när man var säg 19 år. Tänkte först att lösningen förstås var att öka träningsmängden. Jo, det fungerade ju ett tag, tills man märker att kroppen även har ett ökat behov av återhämtning mellan passen. För 20 år sedan så kunde jag träna 14 pass i veckan, nu går gränsen kanske vid fyra-fem. Så då hamnar fokus istället på hur man bäst optimerar återhämtningen, och plötsligt så har träningsmonstret infiltrerat vad och när man äter, hur mycket man sover, när på dygnet man äter och sover och tränar, och PANG - så är träningen hela ens livsstil igen. Och det helt utan att jag ens har några som helst mål med den. Att mata överjaget genom att plåga jaget, kanske (detet har jag rimligtvis kvävt ihjäl för länge sedan). Tid och ansträngning utan syfte är rimligtvis ett fängelse. Dörren till tomheten står på glänt, och på andra sidan finns bara en kompakt tystnad. Jag behöver minst två koppar te till innan den här kvällen är över.

 

 

Jag skrev stycket här ovanför i vintras någon gång, men tryckte tydligen aldrig på Publicera-knappen. Det hela var kanske bara ett temporärt infall, inducerat av för lite solljus. Jag är fortfarande inte säker. Lekte i vilket fall som helst i några veckor därefter med tanken på att ge mig själv ett konkret träningsmål då, bara för att se vart det skulle leda mig. Offra mig åt träningsmonstret, bära eller brista. Och jag gillar ju skidåkning. Verkligen, gillar. Älskar. Jag upplever att jag begår våld på mig själv varje dag som jag inte är ute i skidspåren fastän det är fint före. Jag drömmer om snö. Inte bara ibland, utan tamejtusan jämt. Nysnö. Skare. Omvandlad snö, kornsnö, dagsmeja, firn, grenar tjocka med opplega. Till och med hagel, och konstsnö. Så själva valet av utmaning var ju egentligen allt annat än utmanande. Drog sedan igång med barmarksträningen på allvar första veckan i maj, och har kört fyra plikttrogna pass i veckan sedan dess. Nästan bara kondition, varvat med små mängder bålstyrka. Och än så länge så känns det som att det går bra. Kroppen svarar fint på ansträngningen numera; jag går snabbt upp i puls när jag ska, och lika snabbt ner igen. Här är t. ex. ett pass med 2x10 min intervaller, landsvägscykling:

 

Statistiknörden inom mig jublar åt all träningsdata som det går att erhålla numera. Och jag känner att det där med återhämtning har blivit ett mindre problem längs vägen - jag har energi över till resten av livet också nu. Från och med nästa vecka så kommer jag att börja trappa upp med lite tyngre intervallpass. De flesta av passen har jag ju som bekant kört i 85-95% av maxpuls, och tanken är att jag ska upp i 95-100% betydligt oftare. Varvat med pass bestående av rolig langkjøring, givetvis. Undrar om inte de är mina favoriter ändå. 182 dagar kvar nu till första söndagen i mars. Det blir ungefär 105 träningspass, om jag bara får vara frisk och skadefri. Länge leve träningsmonstret.