Bio: Året jag slutade prestera och började onanera

Foton copyright (c) Scanbox

Någon gång på 1990-talet, bör det ha varit, satt jag och tittade på något underhållningsprogram på TV, i vilket Henrik Schyffert och någon annan framförde en sketch som utspelade sig på krogen. Direkt efter sketchen intervjuades Nisse Hellberg. Programledaren frågade Nisse om han kände igen sig i sketchen. Nisse svarade (jag citerar ur minnet): ”Alltså, jag är ju från Malmö, och där har vi inte sådana problem”.

Så känner jag det ofta när jag ser filmer om unga vuxna i Stockholm, filmer som påfallande ofta har ordet ”Stockholm” i titeln. Förvisso är jag inte från Malmö, men jag är från Skåne, jag har bott i Malmö, och nu bor jag i Göteborg – och när jag ser dessa filmer som utspelar sig i Stockholm undrar jag ofta vad fan de håller på med, varför de beter sig som de gör. Unga, neurotiska, och inte helt sympatiska. I en gammal sketch säger Hasse Alfredson ”Slå dig ner, för fan, och var som en människa!”. Så brukar jag tänka när jag ser dessa filmer.

Jag var övertygad om att ÅRET JAG SLUTADE PRESTERA OCH BÖRJADE ONANERA bygger på en roman. Ni vet, en sådan där feelgood-pocket med ett par långa kvinnoben i högklackat på omslaget, titeln skriven i skrivstil, och som läses av kvinnor i 40-årsåldern under semestern. Är jag fördomsfull? Nej, jag se ju de där böckerna överallt. Jag träffade ett par unga svenska tjejer på Bokmässan som skrev sådana böcker. Huvudpersonen tröttnar på sitt jobb på en reklambyrå i Stockholm och flyttar till New York, eller Paris, för att förverkliga sig själv. Och varianter på detta.

Denna nya film, i regi av Erika Wasserman, är väl inte riktigt så – men bra nära. Katia Winter spelar Hanna, som har ett bra och välbetalt jobb. Hon närmar sig 40 och vill ha ett andra barn innan det är för sent. Hennes sambo Morten (Jesper Zuschlag) tycker dock att Hanna jobbar för mycket. Hon tänker mer på jobbet än på familjen, hon är självupptagen, och hon är alltid trött och stressad. Morten tycker att Hanna ska säga upp sig.

… Så, hastigt och lustigt säger Hanna upp sig. Hon slutar med omedelbar verkan. Men när hon kommer hem gör Morten slut och kastar ut henne. Hon har ingenstans att ta vägen och hon är pank, eftersom hon bränt alla pengarna på kontot på en svindyr soffa hon beställt för att ge Morten i present. Hennes mor hör inte vad Hanna säger i mobilen, och hennes bästa kompis (Nour El-Refai) är sur på henne, istället får Hanna tag på en gammal klasskamrat från högstadiet som hon flyttar hem till. Klasskamraten är svinrik och bor i villa med sin familj.

Hanna träffar även på en driftig tjej som heter Liv (Vera Carlbom). Liv är i 20-årsåldern och verkar ha hur många jobb som helst, hon verkar även konstant bli av med sina jobb, eftersom hon vägrar sköta sig. Hon blir något slags livscoach för Hanna. Livs främsta tips är att man ska onanera så mycket som möjligt. ”Fittan först!” är ledorden. Så, då börjar Hanna göra detta och snart vänder livet.

Jag ska villigt erkänna att jag befinner mig ganska långt ifrån denna films målgrupp. Men jag skulle förstås kunna uppskatta den ändå. Men – jag tycker inte att denna dramakomedi är speciellt rolig. Henrik Dorsin har en liten roll som Hannas chef, och han är rolig i sina få scener. Scenerna från kontoret är kul. Resten av filmen tycker jag bara är lite märklig och smått påfrestande. De flesta rollfigurerna är rätt osympatiska. De är störiga typer, snarare än roliga.

Det finns en hel del i storyn jag inte köper. Varför säger Hanna upp sig utan att ha ett nytt jobb på gång, eller en ekonomisk trygghet? Har hon ingen uppsägningstid? Om hon nu bränt alla sina pengar på en soffa som ännu inte anlänt, varför returnerar hon den inte och får tillbaka pengarna? Varför ser hon omedelbart ut som en A-lagare i trasiga kläder?

Filmen är inspirerad av boken ”Hallongrottan” av Sandra Dahlén. Denna bok förekommer även flitigt i filmen. Kanske är det här en hundra minuter lång reklamfilm för boken?

Katia Winter är bra i huvudrollen. Hon såg även märkligt bekant ut, men jag kunde inte placera henne, så jag kollade upp hennes filmografi. Det visar sig att hon haft en ganska lång karriär främst utomlsands, och har medverkat i TV-serier som DEXTER, NCIS, SLEEPY HOLLOW, LEGENDS OF TOMORROW, och hon var med i flera episoder i den senaste säsongen av THE BOYS, som jag tycker är den bästa TV-serien på över 30 år. Hon har även varit med i en rad svenska produktioner.