Efter Sundsvalls-matchen försökte jag sammanfatta något av det jag känner och tänker kring Blåvitt just nu. Uppgivenhet. Frustration. Ilska. Tyngden som varje blåvit tvingas bära på år efter år och känslan av att lidandet aldrig någonsin tar slut. Skrivandet som terapi.
Sedan kommer Malmö-matchen och det blir en tillfällig och efterlängtad ”gigantisk utlösning”, som Marcus Berg skulle uttryckt det. Hade nästan glömt hur det kändes att få skrika rätt ut i eufori. Det är befriande. Någon lade ut på Twitter om ”The Gamla Triangle” (Blåvitts egen Bermuda-triangel) med parallella bilder på Safari som halkar och Lewicki som sparkar i luften. Fyndigt. Samma yta, samma oväntade vändning av matchen. För sanningen att säga, det var en krigar- och Norlinseger som kanske mer berodde på psykologi och momentum än ett spel som övertygade. Jag tar sådana segrar också, men det är inte så man plockar poäng över tid och över en hel säsong. Därför vill jag också mer se helheten och inte fastna i Malmö-ruset, hur skönt det än var att få den injektionen i blodet.
Först vill jag spola tillbaka till Poya. Inte för att romantisera kring honom eller älta någonting som är passerat och förbi, utan för att knyta an till den situation vi hamnat i idag. När Poya tog över var den uttalade ambitionen att ta klubben igenom en svår ekonomisk situation. Vi behövde gå igenom ett ekonomiskt stålbad och Poya var en del av det arbetet. Det handlade om att hålla nere spelarbudgeten och satsa på egna, unga talanger. Målsättningen var långsiktighet och att hålla klubben ”flytande” under en svår tid. Det fanns inga ambitioner på toppstrid. Nyckelordet var ”tålamod”. Samtidigt gjordes satsningar utanför planen som handlade om bättre förankring i förorterna och att vara ”Hela stadens lag”. Det avspeglades också i spelartruppen. Jag minns särskilt när Adil Titi, Sana, Hasse och Da Graca dansade vid hörnflaggan efter ett mål i Allsvenskans sista match mot Östersund. Den slutade 7-1. Det var det ”Nya Blåvitt” eller ”Poya-babies”. Där och då fanns det framtidstro och en riktning. Våren 2019 överraskades vi av spelet och det fanns en harmoni i truppen och kring föreningen som gav oss hopp, trots allt. Sedan sålde vi några bärande spelare i sommarfönstret och allt började gå åt helvete igen. Söder gick sönder och klubben tänkte att det var en bra idé att spela utan forward. När Sana missade sin straff mot Mjällby fick Poya gå och Rolle kom och gick. Jag behöver kanske inte analysera det mer än så.
När Mild och Berkling tog över skulle det bli andra bullar. Nu var det slut på tålamodet. Nu skulle det bli resultat. Toppstrid och gulddrömmar. Vinnarkultur. Kravställande. Satsning. Vi mindes det gamla Blåvitt 1982 och fokuset blev inte på något nytt utan att komma tillbaka till och upprepa något gammalt. ”Snart är vi ikapp Malmö” och bla bla bla. ”Modernt retro”. Med facit i hand: tomma ord utan innehåll. Mild värvade hem sin gamle kompis Micke Stahre och de började om där Mats Gren avslutade det senast, så att säga. Det kom en karavan av gamla hemvändare till Kamratgården. Problemet var väl bara att de kom alldeles för sent och efter svåra skador. Jakob Johansson och Wernbloom fick snabbt kasta in handduken. Hamsik kom och rehabade inför något mästerskap. Vi handlade från hyllan ”skadat gods”. Det gick åt helvete det också.
Farnerud fick skulden för några kassa värvningar och fick gå, även om jag har svårt att tro att han ensam var ansvarig. Vi värvade in en scout från Norge, med gamla meriter och ett gammalt sätt att scouta spelare. Det var charmigt i början, men Stig har ju inte direkt övertygat om vi skall vara ärliga. Han började med att värva en gammal bekant från Norge som inte spelat på länge och därför gick Sulle sönder och fick rehaba, precis som Hamsik. Sorga ”rehabar” också på sitt eget sätt. Vi vann mot de sämre lagen men vek ner oss mot de bättre, dessutom på hemmaplan. Marcus Berg gjorde mål mot de sämre lagen och räddade oss från totalfiasko. Berg ”sminkade grisen” och gav oss resultat och poäng i enskilda matcher, mer än ett spel och en idé att tro på. Sedan började Bergs rygg att göra ont igen och Berg kunde också räknas in i kategorin ”skadat gods”, rehab och smärtstillande. Jag tror inte att Berg spelar nästa år. ”Nästa år utan Berg, då jävlar”. Jo, tjenare.
I skrivande stund ligger vi återigen i mittens rike och är det nya Örebro. Några unga spelare, Carneil och Bångsbo, tog klivet i år, men de är ojämna och dippar. Alla dippar, tycks det som. Varje år är ett ”nästa år, då jävlar”. Det är där vi är. Varför skulle något bli bättre nästa år?
Mitt i allt landade ”Sana-gate” som ännu ett misslyckande. Oavsett vad som hänt och vem som sagt vad, oavsett vad man tycker om Sana som spelare, är det ett misslyckande från klubbens sida.
Sana blev för många unga spelare med invandrarbakgrund den trygga punkten, någon att ty sig till. Han tog hand om Carneil och lät honom bo hemma hos sig, när det behövdes för att hinna till träningar och annat. Det är nog ingen slump att Jallow och Yakoub lämnade oss strax därefter. Vi borde hanterat det bättre, för allas skull. Jag tror tyvärr också att hela historien har påverkat klubben negativt och kommer göra att en del spelare inte med självklarhet väljer oss. Det finns saker här att ta tag i som handlar om hur vi uppfattas och vilka vi vill vara. Det som hände med Sana är sorgligt och det betyder någonting att det blev som det blev. Det hände inte i vilken annan klubb som helst. Det hände oss och vi borde inte släppa det och gå vidare, utan verkligen rannsaka oss själva som förening och försöka förstå varför det blev som det blev. Tyvärr verkar det som att vi återigen stoppar huvudet i sanden och låtsas som att det bara är en enskild händelse och ingenting som har med strukturer och ledarskap att göra. Lag och spelare som mår bra och har en bra relation till tränare/ledare hamnar inte i den här typen av situationer. Det är klubbens ansvar att skapa en inkluderande och hållbar miljö för spelare med olika bakgrund och sätt att vara. Tyvärr bekräftar hanteringen av Sana och nu också turbulensen kring Aiesh en bild av Blåvitt som finns och har funnits. Och oavsett vad man tycker och tror om de enskilda spelarna, det finns olika uppfattningar och åsikter självklart, är det en bild av klubben och en klubbkultur vi måste förändra av sportsliga, inkluderande och identitetsbyggande skäl. Tyvärr riskerar arbetet som gjordes under Poya och ”det nya Blåvitt” som ”hela stadens lag” att nu ta några steg bakåt igen. Det tjänar ingen på.
Sana kanske gick över gränsen, vem vet och vi får nog aldrig veta exakt vad som hände, men det ligger nära till hands att tro att han kanske hade rätt i sak. Spelet under Micke Stahre lämnar mycket övrigt att önska. Det är tydligt att många andra lag har en annan trygghet i sitt passningsspel och när energin saknas finns det inget för oss att falla tillbaka på. Vi är ofta förutsägbara i vårt spel och när inlägget kommer är det ofta för dåligt eller inte någon i boxen. Vårt truppbygge tycks sakna riktning och vi tycks värva in spelare lite på chans. Nu är det en skadad norrman som det ryktas om. När vi dessutom inte kan hitta energi eller skapa tryck ens på ett fullsatt Gamla Ullevi är det som att korthuset bara faller ihop. Malmö-matchen är väl på ett sätt ett undantag, även om de var bättre än oss i första halvlek och det krävdes en Gamla-triangel för att vända på det. Det tycks ibland som att det inte finns någon gemensam tro på det vi gör och gruppdynamiken/lagsammanhållningen känns svajig.
Slutsatsen, utifrån alla olika perspektiv, blir att vi, för att hitta en väg framåt, måste göra förändringar nu och efter säsongen byta tränare som kan sätta ett mer modernt spel och utöva ett annat ledarskap. Stahre har fått tillräckligt med tid och sannolikt är det så att Mild också borde gå, eftersom han är så förknippad med Stahre och investerat personlig prestige i det tränarvalet. Jag gillar Stahre på ett sätt, men det blir för mycket snack och för lite verkstad. Stahres misslyckande är större än Poyas, eftersom de uttalade ambitionerna och målsättningarna var så olika. Det tålamod vi hade med Poya kan vi inte ha med firma Mild och Stahre. Ska vi in i processer och ”tålamods-tänk” igen finns det sannolikt andra tränare som kan bygga något bättre på sikt. Jag tror dessutom att vi behöver en kompetent sportchef som systematiskt kan bygga en trupp över tid. Där känns det helt enkelt som att vi inte har rätt kompetens. Vilka spelare vill vi ha? För vilken spelidé? Hur ser åldersstrukturen i truppen ut?
Dock kräver det att någon agerar och vågar fatta de obekväma besluten. Vem vågar det? Rydström hade självklart varit ett alternativ. Brännström är kanske ett annat. Eller så finns det någon annan därute som kan ta oss vidare och framåt. Frågan är vem som vill till oss i nuläget? Det gäller kanske både tränare och spelare.
Sammanfattning: Det var förra säsongen och den här som vi skulle få se toppstrid och resultat. Det var det som kommunicerades från KG och nu ser vi vad det blev. Ett luftslott. Vi måste sluta lura oss själva och bagdad-bobba i all oändlighet. ”Det såg bra ut mot Varberg” eller ”vi är inte indragna i botten”, typ. Sanningen är att den s k ”progressionen” eller utvecklingen har uteblivit. Vi är inte indragna i bottenstrid därför att bottenlagen och några andra lag i år är otroligt dåliga. Ändå lyckas vi med konststycket att förlora mot både usla Helsingborg och Sundsvall inom loppet av några veckor. Vi är inte ens nära topplagen. Dessutom börjar ”hemvändarsatsningen” nu fasas ut och det som skulle blivit vägen tillbaka till toppen blev ännu en mittenplacering och ytterligare ett famlande i mörkret. Säsongen 2022 är ännu ett monumentalt misslyckande, ännu en stor besvikelse. En talande bild är att vi i matchen mot Malmö inte har ett enda av årets nyförvärv i startelvan. Det säger något om kvaliteten på våra värvningar. Där måste vi upp några nivåer och tyvärr tror jag att vi behöver ha i ett flertal kvalitetsspelare inför nästa säsong för att vara med där uppe.
Vägen framåt: Tillsätt en extern haverikommission som går igenom alla beslut, strategier, kompetenser, rekryteringsprocesser, strukturer etc de senaste åren för att landa i vad vi gör/gjort fel och vad vi måste göra bättre/annorlunda. Vi ser det inte själva. Någonting måste göras, vi kan inte fortsätta i ett evigt ekorrhjul av krossade drömmar och brutna löften. Vi är värda så mycket mer. Och vi hoppas ju alltid. ”Hoppets låga slocknar aldrig”. Det blåvita hjärtat fortsätter att slå hur det än är och hur det än går. Jag kommer sitta och stå där på läktaren nästa år också. Självklart. Finns inget annat. Det är som ett gift i mitt blodomlopp, i vårt blodomlopp. Men snälla, ge mig och oss någonting att hoppas på eller tro på.
Och skulle Stahre och Mild vara kvar, så är det verkligen sista chansen nu att gå från ord till handling och på riktigt leverera. Slut på ursäkter. Framåt, Blåvitt! Nästa år, då jävlar!
Tags:
