Den stora flyttdagen

Så då var det alltså dax för den stora flyttdagen. Larmet var ställt på 06.57. Men det verkade inte larmet förstå för det vägrade ringa. Fem i åtta väckte Kim mig för då var hans pappa framme med bil och släp. Det var bara att gå upp, slänga på sig kläder och sen väcka Vilya. Hon blev skitsur för att jag hade packat ner alla hennes leksaker men glad att få träffa farfar. Jag hade den där jobbiga känslan i magen att det här kommer aldrig att gå. Det finns inte en chans att vi får in allting.

Det var bara att börja lyfta ut kartonger till bilen och det gick som en virvelvind. Jag han inte riktigt tänka och berget i vardagsrummet minskade undan för undan. Under tiden dök både Nicke och Petra och sen M och Manne upp också för att hjälpa till. Jag gick hela tiden och väntade på att dom skulle säga till att det var fullt.


Sakta men säkert bars kartong efter kartong ut och ner till bilen. Den blev full och då var alla kartongerna inpackade.


Dags att packa in alla möbler och annat i släpet. Nu kom åter igen känslan av att "det här kommer aldrug att gå, det kommer aldrig få plats" tillbaka igen.



Aldrig att vi får in allt det här i släpet. Inte en chans. Vi kommer få prioritera vad som är viktigast och välja vad som måste ner nu och vad vi kan ta ner senare.


Mycket pussel och mycket funderande. Möbel efter möbel blev dock både utburen och inpusslad i släpet. Jag var övertygad över att min cyckel och mina sex krukväxter kommer vi aldrig få in oavsett hur mycket av möblerna vi fick in. Idag har jag verkligen kännt mig väldigt negativ och orolig.


Den absolut bästa känslan någonsin. Sista sakerna pusslas in och sen ständes luckan. Allt var inpackat! Allt! 

Varenda kartong, alla möbler och varenda liten pinnal fick faktiskt plats. Oron släppte och det kändes som att jag skulle kunna flyga iväg. Det var så enormt lättande att inget var kvar att tas ner senare. Bara jag, Vilya och vår packning för veckan som kommer. Vi ska vara hemma hos pappa/morfar en vecka och sen bär det av nedåt för oss också. Kim åkte ner med sin pappa idag redan.

Nu är den stora oron för flytten verkligen över och det känns jättebra. En vecka nu och sen får jag börja packa upp alla kartongerna vi slitit så hårt för att packa. Det riktigt kliar i fingrarna att få börja men jag tror det är bra att det blir ett avbrott för mig. Skulle nog ta i en aning för mycket annars.

Nu är det bara se hur det går för Kim med urlastning och ihopsättning av allt. På måndag kommer allt från IKEA också. Ännu mer saker att pussla ihop för honom. Tror det är bra att Vilya och jag inte är med och är ivägen.

Over and out!

Kommentera inlägget här :