Vem ska trösta Knyttet?
Att vara stark är inte att aldrig falla, brukar man säga. Det handlar om att resa sig igen. Den senaste tiden vet jag inte hur många gånger jag fallit.
Att ta hand om vardagens sysslor är egentligen inte svårt. Jag klarar alltihop själv. Och det är lätt att förstå att Peppe orkar mindre och mindre. Sjukdomen och medicinerna tar kraft.
Men det är svårt att känslomässigt hantera detta långsamma (eller ganska snabba egentligen) utförslöp, där jag står bredvid och ser krafterna rinna bort. De senaste dagarna har han blivit mycket sämre.
När jag möter honom lätt raglande av morfin-ruset som så väl behövs för att ta bort smärtan, så gör det ont i mig. Ännu mer när han inte minns eller inte hänger med i tankarna. Ändå är jag så tacksam att han kan få den hjälpen. Utan vore det outhärdligt.
Jag förstår, men känslan vill inte. Jag snubblar och håller på att ramla ner i det svarta hålet. Igen.
Jag tänker på Tove Janssons bok om Knyttet:
Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Jag tänker att hon fångade känslan så precis. Och visst kan jag resonera klokt om allt detta. Det är inte så svårt. Men att leva det alla dagar är inte riktigt samma.
Ändå; vad har man att välja på? Orka vidare, lite till. Gör det så bra det går, och låt det duga. Det är bra nog. Även när man gråter, eller när man inte orkar just nu.
Och då, när det varit lite för många svåra dagar på rad, när en massa vanliga saker gått dåligt och man inte orkar. Då kommer ett oväntat meddelande från några fina vänner. Medmänniskor som sträckte ut handen när Knyttet inte riktigt orkade be om det.
De skickade en matkasse, för att göra vardagsplaneringen lite enklare. Visa sin omtanke och ge kraft att orka allt det andra.
Jag grät och grät när jag läst. Men det var tårar som stärkte, som visade Knyttet att det finns tröst och hjälp mot Mårran och Hemulerna. Tack, snälla! Er tanke och omtanke gav ny kraft och mod i en stund när det verkligen behövdes. Ni vet vilka ni är!
Och ni är ju inte ensamma. Så många andra vänliga utsträckta händer jag mötts av detta år. Tack för att ni finns. Varje liten sak och varje äkta tanke gör skillnad. Ni hjälper mig att resa mig igen. Och igen.
Och jag har haft dåligt med tid att höra av mig, men nu har jag varit i Skåne och samlat lite fina bilder och energi också.
Känslan av hur världen inte håller ihop, den kan jag föreställa mig, tror jag. Och den går inte att göra något åt genom att tänka på den - för det går inte att tänka bort det hemska som är verklighet. Och du har säkert redan tänkt allt vettigt som går att tänka kring det. Kanske är det just ett ögonblicks av påminnelse om allt det andra som hjälper bäst? Och så många ljus. Och hästmular som blåser en i nacken?
Jag träffade en engelsk kollega förra veckan som mist sin fru för fyra år sedan, och som berättade om en annan kollega (hans, inte min) som just också gjort det. Och jag fick nyligen veta att Bo Algers' (betydligt yngre) fru dog i våras. Det händer hela tiden, fast det är hemskt och inte skulle göra det. Ibland hjälper det att veta också.