stuterikry.blogg.se

Vi ringde hemsjukvården först. Mitt i natten, vid midnatt mellan onsdag och torsdag, låg vi i sängen och ringde hemsjukvården. De svarade direkt.

 

Men, de kom snart fram till att de inte kunde hjälpa. Så jag fick ringa 112 och det var inte svårt att få dem att skicka en ambulans. Den kom utan blåljus, men fort ändå. Jag hann lagom få på kläder på oss båda och tända i huset. Jag väckte Unni som var redo hjälpa. 

 

Peppe har varit rätt pigg de senaste veckorna. Men i helgen var han tröttare än innan. Det blev Daniel som fick köra traktorn med betesputsen. Peppe var ute och gav lite tips, men mer orkade han inte.

 

I tisdags kom han till mig på förmiddagen. Jag satt hemma och jobbade. Strax efter förmiddagsfikat hade han plötsligt blivit törstig och druckit en liter. Sedan fick han frossa och skakade i hela kroppen. Då kom han till mig.

 

Då ringde vi hemsjukvården, när vi sett att han hade feber, och de skickade en sköterska. Men hon åkte fel, och Peppe missuppfattade var hon var när hon ringde, så till slut kom en annan istället. Tog blodprov och urinprov, och sedan fixade läkaren recept på antibiotika mot misstänkt urinvägsinfektion.

 

Fast han hade just inga sådana symtom. Men till nästa dag var febern lägre, och det verkade kanske lite bättre. En hastig och oväntad kräkning fick oss att ta ny kontakt, och den följdes upp på eftermiddagen med nytt läkarsamtal. Bara knappt ett dygn efter första tabletten mot infektion, och kanske ändå lite bättre. Hade ätit och var väl OK.

 

Jag hade redan dagen innan ställt in veckans planerade resor. Det kändes inte stabilt. Skönare att finnas hemma, bara en bit bort.

 

Peppe var trött, och han var vinglig, i alla fall ibland. Jag sa åt honom att han måste väcka mig om han behövde gå upp på natten. Så jag kunde gå med och vara lite stöd, så han inte skulle falla.

 

Han kom ihåg det och han väckte mig vid midnatt. Jag tänkte att det bara var att gå nära och vara ett stöd. Men benen bar inte. Han orkade inte resa sig. Försökte och sjönk till slut ihop vid sänggaveln. Jag kunde inte hålla honom uppe. 

 

Med gemensamma krafter fick vi till slut upp honom i sängen igen. 39,9 visade tempen. Och han kunde inte gå. Vi insåg att det här klarar vi inte själva. Så vi ringde efter hjälp. Strax efter kräktes han. Men vi fick på kläder och tog fram väskan.

 

Och hjälpen kom. Tillsammans med ambulanspersonalen kom vi nerför trappen, och Peppe klarade gå de stegen. Sedan blev det bår ut till bilen.

 

Han var i trygga händer. De sa åt mig att stanna hemma och sova, och hellre komma nästa dag. Så jag gjorde det. Fast det kändes hemskt att se bilen åka. Och sova gick väl sådär...

 

Jag ställde in den dagens möten, fixade det som behövdes hemma och åkte sedan till sjukhuset. Peppe hade enkelrum och där kunde jag sitta med honom hela dagen. Fast jag inget skrivet om vad som hänt så hade jag fått blommor när jag kom hem. Vår fantastiska tränare Inger hade nog anat att när vi ställde in resten av terminens träningar så var livet inte som man vill. När beslutet togs visste vi inte hur utvecklingen skulle bli bara ett par dagar senare. 

 

Peppe sov mest den dagen. De misstänkte sepsis (blodförgiftning) och hade tagit prover för det. Han fick bredspektrig antibiotika direkt i blodet. Han var trött, men bättre än då han åkte in. Lite av den fina blicken kunde jag fånga på eftermiddagen. Och med rollator gick det att gå. 

På slutet av dagen åkte jag och handlade mat, åkte hem och fixade det som behövdes här. Var så trött att jag sov rätt bra, trots att det var tomt och tyst. Men mörkret är jag inte rädd för. Zizou låg nere vid dörren och väntade nästan hela natten.

 

Jag kom åter igår och satt där hela dagen igen. Åkte hem och skötte djuren, men Ella hade gjort det mesta. Så jag fixade lite mat till Unni och mig.

 

Idag åker jag till sjukhuset igen. Fint att bara kunna vara där. Och bra att ha lite att pyssla med i datorn när Peppe sover. Han gör det mest. Men känns ändå bra att få vara hos honom. Hoppas han kan komma hem snart. 

 

Vi har levt med en dag i taget tydligt i minne ett tag. Det är ännu tydligare nu. Tack för alla hälsningar och all omtanke. Jag svarar nog lite dåligt eller fåordigt, men det tror jag ni förstår.