Livet på ett snöre
Livet på en pinne, brukar man ju säga ibland. Jag tror vår ungkatt Maximus tycker att det går lika bra med "livet på ett snöre". Eller ett elrep för den delen.
När jag plockade ner ett tillfälligt staket i sommarhagen var han förstås med och "hjälpte till". Han gick med mig fram och tillbaka när jag samlade in plaststolparna.
Och sedan blev det jättekul när elrepen låg på marken och jag började samla in dem. Katten hoppade och lekte med repen som han låtsades var levande. Han hängde i dem, boxade på dem och bet lite.
När jag några dagar senare var ute på gård mötte jag hans tvillingsjäl. Det var en ungefär lika gammal ungkatt, svart istället för blå och med liknande teckning.
Han kom fram lika kavat som Maximus, och hade gärna hoppat in i bilen direkt. När han inte fick det så kom han klättrande upp till mina axlar så snart jag hade satt mig vid gårdens dator och pratade med ägaren. Lite senare kollade han in datorn också.
Den katten hade fått smeknamnet "Förveten". Det var ju en bra beskrivning. Och Förveten hade, precis som Maximus, en betydligt mer tillbakadragen kompis, som satt och kikade runt hörnet, ungefär som Gluteus.
Och Gluteus verkar tyck att vedkorgen är bättre än ett snöre. Han kurar gärna där.
Hur livet på ett snöre är verkar alltså bero på vem man är. Ingen tvekan om att det finns olika personligheter, men det var väl ingen nyhet.
