Få komma hem
Peppe har längtat att få komma hem från sjukhuset. Han kom in tidigt i torsdags morse, och innan helgen var det ingen som ens antydde att det kunde vara dags att få åka hem snart.
Jag har också längtat och hoppats. Trots att det är så bra att sjukhus finns så vill man ju få ha sina nära och kära hemma och nära.
När jag kom till sjukhuset i måndags såg Peppe sämre ut än senast jag såg honom. Han hade varit så pigg dagen innan, speciellt på förmiddagen. Men även om han varit trött ofta så var det något annat nu. Han sa "Jag kommer nog inte hem mer."
Jag frågade varför och hur han mådde. Snart förstod jag att frukosten blivit försenad. Morgonpigga Peppe hade inte fått frukost och klockan var halv nio. Ihop med sjukdom gick det inte bra.
Jag hade med macka och kaffe, för min egen förmiddagsfika där, för att slippa gå och köpa. Han fick min macka. Kaffe vill han aldrig ha.
Sedan blev det en mycket bättre ton, och vi bestämde oss för att fråga om hemgång vid ronden. Peppe blev upplivad av planeringen och åt även sin gröt när den kom efter en stund.
De hade inte hittat några bakterier varken på blododling eller urinodling, och lungorna såg bra ut på röntgen. Så de visste inte varför febern kom och gick. Eller det var väl antagligen cancern som sliter i hans kropp. Vi konstaterade själva att så mycket mer fanns inte att göra behandlingsmässigt. Bara lindra och göra livet så bra som möjligt.
Och vi kunde nog få åka hem. Beslutet skulle tas nästa dag, men redan på måndagen startade en intensiv planering. Det kom folk till oss på rummet i en strid ström. Snart hade han fått en egen rollator, och vi hade beställt trygghetslarm, vårdsäng och en del andra hjälpmedel.
En del saker kom redan igår. Jag stannade hemma på förmiddagen och tog emot allt. Sedan åkte jag till Peppe, och strax efter att jag kommit fick vi bekräftat att han fick åka hem. Jag körde honom i rullstol till bilen, lastade in allt, och sedan åkte vi hem. Lika glada för det båda två.
Han sov mesta delen av resan, och han sov hela kvällen. Även när de installerade larmet. Ella hjälpte oss in, så vi tog oss uppför lilla trappen. Med en på varje sida gick det. Inte mycket krafter kvar. Det gör ont att se.
Han är jättesjuk, men han är hemma. Vi har bäddat i vardagsrummet, för att underlätta, och där kan vi vara tillsammans, förhoppningsvis hela hans liv. Det känns mycket bättre att sova där bredvid honom än att han ligger ensam på sjukhuset. Och han vaknade mycket piggare. Man sover nog bättre hemma.
