Mina sportbragder 6: Trotsa döden

Jag kände mig mycket närmare döden under mina tonår än jag känner mig nu när jag börjar närma mig 50. I 17-års åldern oroade jag mig mycket över att jag skulle dö av fetthjärta (vad nu det är för något). Min mamma å sin sida oroade sig för att jag kanske hade giftstruma eftersom hon tyckte att jag var så smal. Olika uttryck för olika nojor, för jag led med största sannolikhet inte av någon av dessa åkommor. 

Hur som helst höll jag den mest akuta döden stången genom att springa en liten runda tre gånger i veckan. Bragden i detta var att större delen av rundan gick genom skogen. I skogen fanns det älg. Jag har svår älgfobi. Som tur är har de flesta älgar människofobi och kan därför skrämmas ur synhåll om man för lite väsen där man ångar fram. Därför sprang jag extra fort genom skogen skrålandes Herrarna i hagen. En sång som handlar om en flicka som springer med olika karlar i hagarna en sommar och året därpå får ta hand om det barn som koncipierades i nämnda hagar. En sång min mor ansåg det vara lämpligt att lära sitt sexåriga barn en gång i tiden. Det var först i vuxen ålder som jag förstod vad den här sången egentligen handlade om. Effektiv som älgskrämma var den i alla fall, den sången. Det enda djur jag såg på mina löprundor var en räv. I två sekunder stod vi blickstilla och stirrade förfärad på varandra. Sedan kastade vi oss iväg åt var sitt håll. Om han blev skrämd av mig som varelse eller sångare är oklart.