Mina idrottsbragder

Jag läser om Bodil Malmstens Det är ingen ordning på mina papper från 1991. Hon har ett avsnitt som heter "Mina idrottsbragder" och jag blev lite sugen på att skriva om mina egna bragder inom idrotten. Först tänkte jag att jag skulle göra en "julkalender" av dem till i december, men sanningen är den att jag inte fick ihop till 24 idrottsbragder i mitt 47-åriga liv. Det blir istället en liten "artikelserie" i tio avsnitt. Vi börjar med idrottsbragd nummer 1:

Skolgymnastiken

Den största idrottsbragden i mitt liv är nog att jag överlevde skolgymnastiken.  I grundskolan innebar skolgymnastiken någon bollsport (= att känna sig total värdelös i 60 minuter) eller redskapsgymnastik (= att ha dödsångest i 60 minuter. Och känna sig totalt värdelös, samtidigt.) 

När jag gick i skolan fick vi fortfarande välja lag när vi skulle spela någon av de här bollsporterna (=Bli utpekad som totalt värdelös inför hela klassen). Jag tror att man har haft vett att avskaffa den proceduren vid det här laget.  Att den över huvud taget har förekommit tycker jag är ytterst märkligt. Vad var det pedagogiska syftet med detta? För inte kan det ha varit att få barn att tycka att det var kul att röra på sig. Var det att befästa hierarkitänkandet? Plantera in en känsla av mindervärde hos flertalet barn så djupt att den skulle bestå livet ut? Jag har träffat många, idag vuxna människor, som beskriver sig själva, eller gamla klasskamrater som "en sån som valdes sist på gympan."

 

Kanske var det pedagogiska kunnandet inte så stort hos idrottslärarna under 80-talet. När vi som valdes sist, en gympalektion tog mod till oss och protesterade mot det här korkade förfarandet kom vår gympalärare på det lysande alternativet att vi som blev valda sist skulle få välja lag istället. Som om vi inte blev lika utpekade på det viset. Men jag valde i alla fall ett väldigt roligt lag.