Mina idrottsbragder 5: Längdskidor

 Varje gång jag hör professionella längdskidåkare eller så kallade expertkommentatorer gnälla på dåligt underhållna skidspår tänker jag på min mamma. Jag ser henne framför mig i skogen, på skidor i sina mörkblå termobyxor och den röda stickade mössan, som faktiskt inte var hemgjord. 

Jag var ett inomhusbarn när jag var barn. Jag tyckte om att leka inne, där fanns det böcker, papper och pennor, dockor och dockhus; världar att skapa och bo i. Vad man skulle hitta på ute var svårare. Men min mamma hade läst eller hört att för astmatiska barn (jag var också ett sådant barn) var det viktigt med frisk luft och motion. För vem är det inte det förresten. Detta innebar i alla fall att man inte fick vara ifred med sina kritor på loven, man skulle ut på skidor eller spark om det var snö eller till fots eller cykel om det inte fanns det.

Där vi bodde kom det inte någon skoter som drog upp skidspår, eller någon"spårgrupp" som åkte och höll spåren öppna och fina som de har i Vasaloppet. Vi spårade själva, mamma först och jag sen.  Tillsammans slet vi upp ett spår inne i skogen och över gärdena tillbaka hem. Hade det snöat under natten var det bara att börja om från början. Spåret var ungefär 4 kilometer påstod min mamma. Hur hon nu kunde veta det. Det här var ju innan googlemaps. Skulle jag få för mig att gnälla över att det var tungt att spåra sa min mamma bestämt i från att vi var väl inte gjorda av socker heller. Tydligen är det vad dagens elitidrottare är gjorda av.