Mina idrottsbragder 3: Höjdhopp

Trots att jag var så värdelös på skolgymnastiken blev jag vid ett tillfälle uttagen att representera min skola i höjdhopp i friidrottstävlingar mellan mellanstadieskolorna i vår kommun. 

Två saker gjorde denna galenskap möjlig: Jag hade förhållandevis långa ben och vår skola var inte någon särskilt sportinriktad skola. Det fanns inga idrottsföreningar att tala om på orten i fråga, ingen kunde hoppa höjdhopp. 

Hur renons på idrottsstjärnor vår skola var när det gällde friidrott illustrerades kanske tydligast inför hundrametersloppet i den där tävlingen. Alla deltagare stod på startlinjen och hoppade och stretchade, utom vår representant som stod med händerna nedkörda i sina jeans (!) och intresserat tittade på dem. Vår lärare tog det hela med ro, skrattade gott och tyckte att "vad kul det vore om han vann över allihop". Det gjorde han nu inte, men han var klart coolast. 

Det roligaste den här dagen var när vi alla i klassen satt tillsammans på en bergknalle och åt matsäck. Den där vi-känslan som uppstår när man är ute i den stora främmande världen och därför tyr sig lite extra till sin egen grupp, till dem man känner igen, den känslan var så stark där på det där berget. Tillhörigheten. 

När det blev dags för min gren var ingångshöjden fem centimeter högre än det jag hade hoppat för att kvala in till tävlingarna. "Ja, vi börjar väl lågt." Jag klarade höjden och satte därmed personbästa. På nästa höjd rev jag ut mig och kom sist i tävlingen. 

Jag förlorade alltså höjdhoppstävlingen, men vann över mig själv.