En pedagogisk bragd?

För att inte helt tappa självkänslan slänger jag in ett inlägg om något som jag faktiskt var bra på när jag gick i skolan, och som vid åtminstone ett tillfälle rönte mig ett visst status. 

Det var när jag gick i trean som alla läste böckerna om Mästerdetektiven Blomqvist. Jag tror att vår lärare läste högt för oss ur någon av böckerna och vi som läste själva plöjde med förtjusning igenom de andra. Kanske visades filmerna på teve också. Då pratar jag om de svartvita filmerna från femtiotalet. 

De nyinspelade filmerna har jag aldrig sett. För mig har farbror Björk alltid varit Sigge Fürst och så vill jag att det ska förbli.

Hur som helst. I den här åldern var skiffer, koder och hemliga språk det mest spännande som fanns. Rövarspråket var en stor grej. En skolkamrat höll mig gisslan, mer eller mindre, varje rast för att jag skulle lära honom hur det funkade. Det blev lite omständligt eftersom han inte hade koll på vad som var vokaler och vad som var konsonanter, något som är nödvändigt för att begripa sig på rövarspråket. Så vi fick helt enkelt börja med att reda ut detta. Kanske gjorde jag en pedagogisk insats där och då, jag minns inte hur det gick riktigt. 

Men förmodligen är det enda gången någon har blivit poppis för att kunna skilja på vokaler och konsonanter.