Fel i världen

Jag är så fel i världen. Tänker jag. Igen. Det var bättre förr. Tänker jag. Inte ens i det som jag anser är mitt område passar jag in längre. 

I senaste numret av tidningen Skriva läser jag om hur man ska bete sig för att nå ut med sin bok. Man måste vara framåt, pushig, och tycka om att prata inför folk, är sammanfattningen av den artikeln. Inget av detta passar in på mig. Jag vill inte åka på föreläsningsturnéer eller ligga på hos bokhandlare för att de ska köpa min bok. Jag vill sitta i min gula fåtölj, lyssna på Arvo Pärt eller Officium Divinum och inte umgås med någon annan än mina romanfigurer. Jag  är en sådan som skriver för att jag inte är särskilt bra på att prata.  

Så kunde man göra förr, tänker jag. Man kunde gömma sig i en stuga någonstans och bara skicka in sina manus till ett imponerat förlag som tackade underdånigt för det gudagivna materialet och skickade en saftig check. Sen såg de till att boken blev en storsäljare och man blev världsberömd utan att behöva kliva över tröskeln. 

Sen inser jag att riktigt så "enkelt" var det nog inte förr heller. 

Det enda som återstår för mig är alltså att bli Elena Ferrante, tänker jag och slår igång min dator för att försvinna in i mina parallella världar.