Under årens lopp har drömmen om ett eget hus växt sig allt starkare. Jag har kommit att inse alltmer definitivt att livet i lägenhet inte passar mig. Jag trivs inte med att ha grannar så nära. Att öppna ett fönster eller balkongdörren för att mötas av uppgifter som hör till grannens snaskiga privatliv är inget jag uppskattar. Jag vill inte behöva vara en del av grannens fest som jag inte är bjuden på men ändå hör tydligt genom golv och öppna fönster. Åren i nuvarande lägenhet (det har gått sju år) har kommit att präglas av oro och irritation, osäkerhet och känslan av att inte kunna ha tillvaron som jag vill. Slutklämmen kom i våras då grannen fick besök av narkotikapolisen...


Drömmen om att få flytta till ett hus har varit blygsam, ja. I maj gick jag på en husvisning spontant. Det huset tackade jag nej till - det var inte för oss. När huset togs bort från Hemnet för att sedan läggas ut på nytt tog jag med mig R på visning. Under mitt andra besök i huset bestämde jag mig och inom en vecka hade vi skrivit kontrakt efter att ha vunnit budgivningen. Då hade vi även kommit längre i vår process att sälja vår lägenhet. Under juli månad var det med påtaglig nyfikenhet och viss oro vi stod vid sidan av och hoppades innerligt på att få vår lägenhet såld. Det lyckades och när augusti tog sin början kunde vi på riktigt glädjas åt att bli husägare!

 

Det är med stolthet och ett sånt där härligt sug i magen som vi inom kort flyttar till det lilla gula huset med en blomstrande trädgård. Till vårt gula hus. Det är väl egentligen aldrig passande att ta ett bolån på flera miljoner, men det är en satsning för att få livet vi önskar. Det är vår tid nu - jag och R är redo att tillsammans ta nästa steg i livet. Jag är färdig med livet i lägenhet, så färdig med att ha grannar som upplevs leva alltför nära inpå. Och runt huset har vi en trädgård - bara det gör mig lycklig i själen.

Tidsinställt inlägg, skrivet den 2022-09-06.