Det har gått ett år sedan jag besökte reumatologen för första gången och fick min diagnos reumatoid artrit, ledgångsreumatism. Sedan dess har jag gjort flertalet besök inom sjukvården och på rehabcenter samt haft telefonkontakt med läkaren vid behov.

Uppföljning enligt rutin gjordes i veckan då min läkare konstaterade att min sjukdom nu är i remission, alltså inte aktiv. Det känns skönt att veta, dock än med viss osäkerhet på hur framtiden kommer att bli. Min läkare berättade för mig att på skattningsskalan för sjukdomens aktivitet skattade hon i fjol max - mitt insjuknande var aggressivt och krävde aggressiv medicinering. Ett år senare har sjukdomen lugnat ner sig och medicinen tycks fungera. Jag upplever dock fortfarande symptom i princip dagligen, jag har få dagar då jag skriver i min loggbok att jag "mår bra". Sedan i våras mår jag dock bättre och har fler dagar utan symptom. Förhoppningen är att det ska fortsätta i den riktningen och att jag skall ha en tillvaro utan symptom.

Jag ska fortsätta med nuvarande medicinering, vilket känns både bra och aningen ledsamt. Bra för att medicinerna hjälper och för att biverkningar är något jag knappt upplever. Ledsamt för att ett av läkemedlen är typ cellgifter, en väldigt liten dos, vilket gör att jag inte får bli gravid. Beslutet om ett syskon till lillprinsen är just nu inte vårt beslut att ta. Det känns okej, jag accepterar omständigheterna. Ett sådant livsbeslut skulle jag dock vilja kunna ta själv, inte med beaktan av en sjukdom som är oviss att förutspå.

Ett år sedan jag fick min diagnos kan jag ändå se att livet fortsätter likt tidigare, om än med vissa justeringar. Min ork är ibland påverkad, mina leder fungerar inte alltid som jag hade önskat och jag slås ibland (enligt min uppfattning oväntat och ganska hårt) av att min sjukdom kan ge anledning att ställa vidare frågor om min hälsa, exempelvis i försäkringsärenden. Trots allt gläds jag åt att jag får må (relativt) bra i min kroniska sjukdom.