Första gryningen är en befrielse. En lättnad i sinnet. Mörker och rädslor trängs undan, ersätts av ljus, bröstkorgens tunga draperier dras isär. Nu finns ingen oro, bara en ostruken dag att tämja, en ö att utforska på egen hand, en puls att balansera. Och fötterna rotas, det är som att jag landar, som att jag hittar mig själv utan att veta att jag varit vilsen. Vin och vändtia. Salt och solkräm. Ros och rådjur. Tiden går och jag känner klipporna som om de vore min hemtrakt. Vet hur de bäst formar sig efter min kropp, hur solen vandrar under dagen, hur vågorna slår efter att båtarna åkt förbi. Jag hittar till insjön, till skolan och till hembygdsgården. Vet var blåbären växer och fåren betar, vilka stenar på botten som är täckta av sjögräs och var vägen delar sig i två. Jag känner mig hemma här och inuti, har en nyckel gömd någonstans utanför, är redo att låsas upp av den som vet hur man letar. Och i ett vingslag är skärgårdssommaren förbi och jag står på bryggan för att ta båten hem och sista skymningen är en sorg.