Oerhört sorgligt
Jag sörjer med min faster Gunilla, mina kusiner och deras familjer och Lennarts syskon. Och med min pappa, Lennart var hans svåger sen 60-talet och en väldigt god vän. Lennart var en person som berörde så många, en snäll, omtänksam, rolig och väldigt busig farbror.
En gång, när jag var liten, kanske 4-5 år, lurade han i mig att han samlade på använda muffinsformar. Genast började jag samla på såna, på kalas och fikastunder. Mamma muttrade och försökte få mig att fatta att det var ett skämt, men det köpte jag inte. Lennart hade sagt det och då var det sant. Jag minns inte om han fick några men det tror jag säkert att han fick.
Otaliga är väl vi barn som han skrämt och skojat med sitt finger, som blev en bit kortare efter en olycka. Här lurade han i mig att fingret skadats i en sån där automatisk dörr till ICA som öppnas med sensorer, som på 70-talet var något speciellt och nytt. Jag var livrädd för såna dörrar och sprang fort igenom dörrarna, tills nån sa att det bara var skoj. Och när min son var liten och lekte med sina plastverktyg, skojade Lennart med honom att fingret gick av när son klämde med tången. Oj, vad sonen blev förtvivlad. Vi andra skrattade förstås, vi kunde ju det skämtet. Sonen minns det fortfarande men kom över sin rädsla rätt snabbt.
När man minns Lennart kan i alla fall inte jag låta bli att nämna hans matlagning. Så gott det var. Och det finns ingen grönkålssoppa som blir lika god som Lennarts. Som jag har försökt men det bli aldrig lika bra.
Jag har inte tillgång till alla pappas gamla foton från förr just nu, så jag fick leta upp ett på Gunilla och Lennart från sent 60-tal från min Facebook. Och mitt sista foto på Lennart, från min 50-årsfest förra sommaren. En så fin bild på honom tycker jag.
Tack fina Lennart för alla skämt, all god mat och din snällhet. Jag är så glad över att få ha haft dig i mitt liv. Hälsa brorsan, nu kan du hänga med tramset med honom och farbror Tommy igen, och farmor och farfar. Vi ses på andra sidan.