Jag har konstaterat att jag bär på mycket rädsla. Rädd för vad som väntar och på vad som kan hända om jag söker mina svar.

På mitt senaste möte med min läkare konstaterade man att min cancer står still. Med andra ord hade den inte blivit större eller mindre efter senaste behandlingen av cellgifter jag pumpat i mig. 

Nu behövde min kropp få vila. Efter lite över två år med olika strålbehandlingar och cellgifter så var det nu dags för återhämtning. Få ha livskvalitet så gott som det bara går. Vad nästa steg sedan efter denna vila skulle bli, det skulle vi ta och prata om nästa gång vi skulle ses. Vilket nu blir i slutet på denna månad Det är cirka fyra månader sedan vårt senaste möte.

Vad har då hänt dessa fyra månader!?

Det har tyvärr varit väldigt lite av vila, tankarna går konstant i 180 och för att orka med vardagen stänger jag av. Att göra det tar otroligt mycket av min psykiska energi. Mitt lymfödem har blivit värre på höger sidan foten och låret ser inte ut att tillhöra min kropp. Men jag har fått en ny bra lymfterapeut som jag provar ut nya strumpor med. Jag hoppas på en lösning. Lymfödemet försvårar min vardag något så enormt. Begränsar mig! Jag klarar inte av att stå längre stunder, inte heller att gå promenad till exempel. Som jag saknar det! När de riktigt dåliga dagarna är här så känns benet tungt som bly och blir svårt att lyfta. 

Sen som om detta inte var tillräckligt så fick jag även åka in med ambulans till sjukan. Det var en upplevelse för sig! Alla människor med dräkter och alla prover för att utesluta att jag hade Corona. Jag åkte nämligen in med hög feber samt molande smärta bak vid höger flank/njure. Proverna visade då att min höger njure precis som min vänstra tagit stryk av cellgifterna. Man behövde omgående avlasta den. Så en stent sattes in. Jag har även det på vänster sida sedan över ett år tillbaka men på insidan. Denna som sattes i nu akut var på utsidan. En slang Mmed påse (dit kiss kommer) direkt in i njuren. Hatet jag känner för den går inte ens att försöka beskriva. Du kan inte klä dig i vad som helst. Du får inte bada och det är en jävla omständighet med att plasta in och så vidare när du skall duscha samt att förband skall bytas minst en gång i veckan. 

Nu har jag turen att sist jag hade denna i över sex månader på vänster sidan 2018, så lärde sig min mor samt "far" hur man lägger om, så de hjälpte mig de cirka 5 veckor jag fick gå med den.

När den sattes in blev jag också inlagd. För att se så värdena blev bättre samt att få ned feber och sätta in rätt smärtlindring. Jag låg inne åtta dagar. Mitt psyke tog verkligen stryk den veckan. Jag kände mig så överkörd och bortprioriterad. Först sa dom att den skulle sättas på insidan inom tio dagar. Sedan blev 10 dagar i stället "inom två veckor" men som sagt fick jag gå med den i fem veckor. Sa jag att du kan bara ligga på en sida i sängen när du har den jävla slangen?

När den väl skall bytas sätts det in en sorts som inte riktigt lirar med min kropp. Detta vet jag sedan tidigare då jag även hade den på vänster sidan innan jag fick den jag har nu. Jag orkade inte kriga och bråka om att få "rätt" på en gång. Jag var återigen så otroligt rädd för att de skulle säga "Då får du vänta tills oktober när det är dags att byta på vänster sida". Den risken klarade jag inte av helt enkelt. Därför valde jag att sätta in en stent på insidan som skaver och jag känner mig ofta kissnödig, samt har ett tryck fast jag precis varit på toa. 

Första veckan var hemsk vilket jag räknat med. Toa spring var femte minut, sen varje halvtimme. Nu är det dock bättre. Men är jag på språng eller rör mig tycker det.

Detta är då lite av det som skett dessa fyra månader. Inte riktigt någon form av livskvalitet eller vila om du frågar mig!

Så i allt detta har jag inte riktigt tänkt eller känt efter vad jag vill att nästa steg skall vara. Det som är positivt är ju dock att jag har inte några nya ställen i kroppen som gör ont. Inga nya symtom. Jag känner inte av den vidriga oinbjudna inneboende jag har i min kropp, mer än den smärta jag haft sedan den "flyttade" in.

Ja , mötet närmar sig och jag vet inte riktigt vad som komma skall.

Det jag dock behöver är att ta kontakt med psykolog. Det finns saker jag behöver hjälp och stöd med, som inte min kurator kan hjälpa mig med. Så just nu har jag lagt den lilla ork jag har på att få ihop en egenremiss att skicka in. Det tar sin lilla tid att skriva ihop men det kommer vara värt i slutändan, mitt mående är ändå prio trots allt!

Jag har gjort en jävla resa och har en bit kvar. Då behöver jag lyssna och få hjälp annars kommer jag inte att orka något alls.