Jag är så glad att jag lyckats hålla mina vanor denna veckan! Träna, druckit äppelcidervinäger, tagit mediciner & vitaminer, druckit mycket vatten, inte tagit mer än en normalportion, inte ätit sötsaker eller druckit alkohol, läst ett kapitel i boken. Jag märker att kroppen mår bra på det även om jag tycker att det skulle synas skitmycket efter ett träningspass! Men å andra sidan ser jag mig själv i spegeln och ser inte de förändringar Robin noterat. Däremot psyket. Jag är på fantastisk bra humör men sen svänger det alltid neråt på eftermiddagen då jag börjar bli orimligt agiterad och fräsig. Så jag måste bli bättre på mina mediciner som jag erkänner att jag slarvar med. Men jag antar att det är för att morgonrutinerna och den inför natten har jag en rutin på, men de tre andra tillfällena under dagen slarvar jag med och jag måste få in dessa i rutiner med. Jag dansar också en liten segerdans för min axel! Sakta, sakta men säkert minskar smärtproblematiken och jag fick upp den längre igår - även om det kanske var med hjälp av möbler att hålla fast i - men ändå! Jag är så nöjd över att jag faktiskt ser framsteg: att gå från att inte kunna röra axeln, inte kunna sova, vara suicidalt deprimerad till att faktiskt börja komma tillbaka. Jag läste lite om psyket och den del vi kallar för det omedvetna/undermedvetna och hur vi tenderar att automatisera så mycket i våra beteenden och rutiner. Det blev så tydligt att den delen är så påverkad efter skalltraumat. Som att ifrågasätta hela tiden huruvida mitt beteende är rätt i rådande situation och man får dubbelkolla sig själv. När jag kliver in i duschen så går jag igenom min kropp flera gånger för att säkerställa att jag verkligen har tagit av mig mina kläder och inte har tagit med något in i duschen som inte ska vara där, som mobil, hörlurar, tvdosan t.ex. frustrationen jag känner när barnen inte ställt in ketchupen i städskrubben där den ska vara, varför startar den satans bilen inte av tvdosan eller ytterdörren som inte låses upp med fjärrlåset till bilen. Jag kan bryta ihop när jag kommer in i ett rum och inte vet vad jag gr det eller knappt vem jag själv är. Jag letar ord, vänder på meningar, byter ut språk, snubblar och stakar mig och detta skapar mer ångest, särskilt då jag inte känner folket. T2 var hemma här om dagen på en kopp kaffe och jag ansträngde mig så hårt för att prata normalt att jag däckade efter hon åkt hem. Samtidigt var det så otroligt skönt med det utbytet! Hennes glädje smittar och jag är så glad för hennes skull!Igår var Robin i Varberg. När Ellie kom hem pysslade vi med att måla bordsdekorationer. Efter middagen som barnen styrde upp däckade jag. Jag hade så svårt att hantera musiken, ljudet från matlagningen, tre personer som pratar - gärna flera med mig samtidigt ! Försöka svara på mail från lärare och göra det andra som behövde göras. När jag märkte den dåliga energin från ett av barnen var det som att totalt sänka mig och jag orkade inte. Efter middagen slängde jag in mig med mitt ångestanfall och visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Men sen lugnade det ner sig, som ångestattacker gör, Ellie smög in och vi låg nerbäddade i sängen och kollade på Reels tills det var dags för Ellie att gå o lägga sig.
Idag ska vi träffa T1 och J, gå ut och käka lite och förhoppningsvis får jag lite energi av det med.
Nu blir det duschen. Känner mig fortfarande lite skakig efter träningen. Ska försöka klä ut mig till en fungerande kvinnomänniska, köra Kevin till Örebro innan det blir dags.
