Sjukskrivningen blev förlängd och jag försöker göra det jag kan för att hålla igång kropp och knopp. Jag ser till att träna under veckorna, sakta men säkert börjar skadan i axeln (som vid minsta felrörelse fick mig att svimma) bli kanske lite mer rörlig och framförallt inte fullt så smärtsam! Jag var orolig igår när vi var ute och vandrade att jag skulle halka och att jag därmed skulle vara tillbaka på ruta ett. Jag har fortfarande smärtorna kvar i kroppen men jag märker en stor skillnad på smärta och smärta. Vissa dagar är jag så otroligt känslig att jag inte ens vill sätta på mig kläder och kan börja gråta av ångesten av att behöva klä mig. Vissa dagar är det lite lättare att bara bita ihop. Jag är så nöjd att jag orkat hålla ett träningsschema nu och i kväll hoppas jag att jag till och med kan komma att intervallträna löpning medan Ellie spelar fotboll. Det beror förstås lite på hur mycket is det ligger kvar då jag inte har riktiga vinterlöparskor. I sämsta fall blir det en rask promenad och det är inte så jäkla dåligt det heller för någon som inte orkat ta som ur sängen för en tid sen. Smärtorna finns kvar, lika så de neurologiska avvikelserna och att vissa kognitiva inte riktigt verkar funka.
Ska man ändå säga mer positiva saker så längtar jag framåt. Resan är utritad på kartor, saker börjar ta form och OSA:n börjar trilla in. Allt färgat hår är nu avklippt, så nu är det bara mitt naturliga kvar! :) & jag minns orden som uttryckte det magiska med mörka tjejer med blå ögon... Och J som sa att jag kunde trollbinda vem som helst. En kunskap jag låtit falla i dunkel. Det ska bli så skönt att få hitta tillbaka till sig själv nu. Blir en del anpassningar men jag kommer komma tillbaka starkare och bättre! Jag känner mig glad och förväntansfull! Och det känns som om jag slängt upp ett antal möjligheter i luften och snart kanske vi kan få se vilken väg som öppnas.
