Historiskt mysterium: Om vattentåliga sedlar och dåliga gömställen

Vem visste att äldre sedlar var vattentåliga? Inte jag i alla fall, jag trodde att de relativt snart skulle lösas upp av vatten. Oavsett om jag vetat detta, så tror jag nog att jag hade gömt mina pengar på ett lite annat ställe än i just vatten:

Flicka hade stulit, 100 lapparna i ån
    Mysteriet med de sju hundralapparna som tre barn den 23 mars fiskade upp ur Eskilstunaån har klarats upp. En 18-årig flicka har erkänt att hon bestulit sin värd på pengarna.
    Efter att ha förvarat sedlarna i sin bostad någon vecka beslöt hon att gömma pengarna i ån. Hon lade dem på botten under en sten och markerade stället med en tomflaska som hon band vid stranden. Flickan kom sig aldrig för att hämta sedlarna, utan dessa frigjordes så småningom av vattnet.
    Ägaren till pengarna, som känt igen dem på att en sedel var märkt, har lovat barnen hittelön.

(TT, Eskilstuna.) (Dagens Nyheter 1955-04-19)

Stenen på åns botten borde ha varit ganska stor, men åns vatten, sand och annat sediment torde röra på sig ganska mycket. Och en fastbunden tomflaska är kanske inte heller så bra markering. Nåja, det är kanske inte var dag någon får tillbaka sina stulna kontanter så mysteriet fick ju en lyckosam upplösning. Jag är ju allt nyfiken på hur sedeln var märkt på ett sätt som gjorde den så pass igenkännbar från andra sedlar.

700 kronor år 1955 motsvarar i dagens penningvärde nästan 11 000 kronor, det vill säga att med den summan hade du kunnat köpa lika mycket varor och tjänster som du idag kan för 11 000 kronor (källa: Edvinsson & Söderberg 2011). En nätt liten summa att ha hemma i byrålådan...