.. Just så har jag döpt min blogg 'mirakeltvillingmamma'. Min största innerliga önskan när de föddes i v. 25 var att de skulle överleva. Varje sekund och minut var en kamp för att överleva mina små minikämpar som vägde endast 709 gram (som minst 654gram), och 895gram (som minst c.a 789gram)..
Det var en ny värld att kastas in som mamma och vilken resa, de är verkligen mirakel och kämpar och hjältar, mina små prinsar som inte är så små längre. Nästa månad så blir de 8 år, helt otroligt och vilka egenskaper de sprider så mycket glädje kärlek styrka skratt allt omkring sig. Jag är verkligen en riktigt stolt mamma. De har varit med om så mycket inte bara att de kämpat sig för att överleva utan även alla motgångar med Operationer andningsuppehåll och en tuffare start med ett helt annat normalläge än andra barnfamiljer.
Mycket läkarbesök hit och dit...
Telefonsamtal i massor...
Mycket tankar...
Massa oro rädsla... Fast även en otrolig styrka erfarenhet upplevelser genom allt..
Genom allt blivit en annan person..
Kritiskt förhållningssätt gentemot vård och vårdkontakter ifrågasättande frågande insatt i vårdkedjan..
Ibland hade jag önskat att det fanns en annan än mig och maken som har fått rodda runt med möten och kontakter.. Någon slags kontaktperson.. Jag är nog kontrollperson så har även velat rodda runt ha koll på allt så positivt på så sätt men ändå slitigt.. Har skrivit en lista på alla vårdkontakter vi har haft och den listan är väldigt lång...
Det första jobbiga:
Ni måste överleva jag ska ge er allt om ni klarar detta viskade jag till dom på kvällen när jag skulle gå och lägga mig när vi låg på neo iva... Jag ville inte få och lägga mig ville ha koll dygnet runt men när klockan var närmare 01.00 så började ögonen bli trötta jag gick oftast en sväng till föräldraköket därefter tog en kopp te sedan gick jag vidare till "vårt rum". Där somnade jag cirka 02.00 sedan ringde klockan 07.00 Då var jag trött sliten och vaknade med en oroskänsla..Och frågor... Levde de, hur har natten varit? Jag duschade av mig tittade ut över E4 med myllret av trafik.. Jag såg rakt över till motorvägen från mitt rum.. 07.30 hade de ronden på neoiva avdelningen så jag ville vara där tills då... Höra hur natten varit. Och helst innan hinna ta lite frukost.. Det var inte många timmar sömn. Det fanns ingen tid att sova och äta jag ville tillbringa all tid hos mina små miniprinsar det fanns ingen tid för annat. Jag ville finnas där sprida min kraft till dem att kämpa orka och bad massor inför dem och i min ensamhet.. All underbar vårdpersonal tog hand om våra små och de har alltid en stjärna på vår himmel av tacksamhet.

Snart 8år våra små har blivit stora. Mirakeltvillingmamman är verkligen stolt lycklig och såklart med en ryggsäck" fylld med massa erfarenhet. Den där "ryggsäcken" behövs stuvas om och packas om ibland för den är rätt tung ibland av allt möjligt.. Och vissa saker kan plockas ur.
Det är just en prematurmammas/pappas ryggsäck som har miljoner erfarenheter och upplevelser både med mot- och medgångar..

Man blir starkare, och på samma gång skörare.

Mina mirakel..
Mina tvillingar...
Mamma..

Mirakeltvillingmamman önskar en fin dag. Soliga hälsningar
J. H

 

Amisa

3 juni 2020 11:50

Jag känner mig rörd av din berättelse, den är stark!

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Jennie Hedlund

6 oktober 2020 12:35

Tack för din feedback och dina tankar! Mest som egen bearbetning samt att jag även tycker om att skriva.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag fick jag en sån lycklig känsla inombords när jag hämtade mina killar att de snart är 12 år de som har legat och fått plats i en handflata vardera. Det är otroligt. Man förstår inte vilken enorm tacksamhet. En vanlig förälder känner tacksamhet ...

Tänker att nya året nu ska jag inte fokusera på att oroa mig för saker innan de händer. Jag är expert på att annars oroa mig månader veckor dagar innan något sedan när väl dagen är här så har jag oftast oroat mig helt i onödan. Helt meningslöst. Ibla...

Min bok finns nu på flertalet bibliotek. Det är inte bara att ge ut en bok man ska marknadsföra den också. Det är en lycka i sig att se hur ens egna innersta berättelse kommer ut bland andra som ska läsa och ta del av ens personliga tankar. Lite ...

Traumatiska händelser avlöst varandra trauma på trauma det är lite så livet fungerat de senaste 11,5 åren. I förra veckan fick ena sonen hjärnskakning och i samma veva min ena bror hamnade på sjukhus när han tuppade av. Oro oro det är lite melodin i ...

Det var dags igen sist var i februari nu var det september. Jag hade hoppats att det skulle dröja men nu var dagen här igen. Det är fler en 1 gång jag hamnat i traumatiska upplevelser säkert närmare 40-50 gånger och då riktigt skrämmande nära död...