Mål

 

I väntrummet på vårdcentralen hörde jag en äldre lokalbo säga i sin mobil: Inge kaffe ute på gärde. Då e en ju mätt när en ska äta. Hela betoningen på a:et i ordet kaffe och gärde betyder åkern eller fältet. Jag kom att tänka på dialekter. I flera decennier nu har jag hört, hur sörmlänningarna låter, främst då här i östra Sörmland. Som stockholmare tycker man nog att dialekten härnere låter lite "bonnig", ganska lik stockholmskan, men alltså lite lantligare med tjocka "l" och så där. Lite gnällighet har smugit sig in också. Det är väl början eller slutet eller en förlängning av, hur man nu ser det, på gnällbältet här. Men jag vill minnas att jag för länge sedan hörde något om att den renaste, mest korrekta, svenskaste svenskan eller vad man ska kalla det, talades i Sörmland, specifikt i Nyköping. Jag tror inte så mycket på det där. Undrar om det inte var någon sorts skröna.

 

 

Är lokalmålens tid utmätt p.g.a. likriktning i media, utbildning, kommunikationer och så? Kanske men jag hoppas de finns kvar länge, för jag gillar dialekter. En möjlig baksida är väl att dialekter kan vara en inte alltid önskad klassmarkör, t.ex. i storstädernas förorter. Gissar att flest svenskar talar någon sorts stockholmska, eftersom flest bor där men det är ingen dialekt att applådera. Söderslangen var lite kul men den försvann. "Göteborska" är väl inte heller så tjusigt. Skånskan kan ibland låta lite tråkig men oftare trevlig än tråkig. Jag kan inte skilja på olika "skånskor". 

 

Visst är det kul med ämnen, där man får tycka precis hur man vill utan att behöva hänvisa till något annat stöd än just det egna tyckandet, som dessutom varierar över tiden. Men många tycker nog att den dialekt de själva talar låter bäst. Vet inte riktigt, vad jag tycker om det. Min favoritdialekt är dalmålet av någon anledning. Jag kan bli på gott humör bara av att höra rejält dalmål, oavsett vilket innehållet är.

 

 

En klingande vacker dialekt är annars finlandssvenskan. Förr i världen har jag för mig att man fick lära sig att omkring en tiondel av finnarna talade finlandssvenska som första språk, Numera lär det vara betydligt färre, typ hälften så många. Hur många finländare, som förstår och kan tala svenska, vet jag inte men jag gissar att det är mer än hälften..