Lögn och förbannad dikt

 

Jag påstår att vi alla ljuger titt och tätt, för att göra oss eller våra nära bättre och tjusigare eller för att dölja något. Vilket påhopp va?

 

De flesta sådana lögner är ofarliga och ganska harmlösa, även om de kan nagga ett förtroendekapital lite i kanten. Just nu tänker jag inte på storljugandet bland politiker och affärsmän för att få makt och/eller tjäna pengar. Sådana finns det ju många svårslagna exempel på som Putin, Trump, Xi Jinping och sådana där. Nej, jag är kvar i den lilla världen och tänker på lögner bland vanligt folk, lögner på jobbet eller för skattemyndigheten eller för närstående eller i vänkretsen. Hur ofta och hur mycket man själv och andra ljuger, varierar förstås och måste balanseras mot det förtroende man har eller vill ha för dem, som man ändå ljuger för.

 

Vi har flera kompisar, nära vänner, som vi vanligen pratar om det mesta med. Men, handen på hjärtat, det är klart att det finns en massa vi inte talar om öppet, eller inte alls faktiskt. I umgänget med vänner lär man sig med åren, var de minerade områdena ligger, vad man inte bör diskutera eller ens beröra. Det kan ju röra vad som helst, sjukdomar, närståendeproblem, ekonomi, genanta omständigheter eller förtroenden.  Ja, vi vet alla, att det finns mycket man inte vill tala öppet om och att det finns information, som man piffar upp lite, för att göra bilden av det egna bättre än verkligheten.

 

Här kunde jag ha skrivit: Erkänn, ni har alla berättat sådant, som ni kryddat eller hållit inne med. Ni ljuger emellanåt allihop eller tubbar i alla fall lite på sanningen.

 

 

 

Nu står det där och jag tar tillbaka. Sådana är ni nog inte. Jag är nog mer sådan än ni. Jag tror att jag i alla fall är värre än de flesta av er med sådant. Det känns åtminstone så ibland. Man är ju mån om, hur man uppfattas av folk,  särskilt ens vänner och att man framstår, som trevlig, bussig, ärlig, kul, omtänksam och familjekär - i alla fall tjusigare än vad man faktiskt är. Eller hur? Då kan man väl få skarva lite.

 

Men det är bekvämt att kunna tala öppet om det mesta med sina nära vänner. Det tycker väl alla. Och så småljuger man lite under tiden. Det är väl ingen stor synd. Men nästa fråga blir, hur mycket man talar med sin allra närmaste om och hur detaljerat. Här börjar det bli jobbigt. Hörni, hur många glas vin i veckan dricker ni på riktigt? Det är många man inte frågar om. Hörni, hur mycket pengar tjänar ni och hur stor förmögenhet har ni? Den frågan ställer man aldrig. Hörni, har ni sex fortfarande och hur fungerar det på en skala? Det är ingen man frågar om heller. Är ni otrogna mot er partner? frågar man givetvis inte. Lite tillspetsade exempel men det är inte alltid självklart för mig, precis var gränserna går. Det ska man ju ha lärt sig redan i medelåldern men jag tycker ändå att gränserna ibland flyter.

 

Nästa fråga. Vart vill jag komma med det här då? Vet inte. Ingen plan finns. Jag vill mest påstå att ingen alltid far med 100-procentig sanning i alla avseenden, inte jag heller och att jag fattat att folk ljuger, överdriver eller förnekar så pass mycket att man får ta saker och ting med en liten nypa salt. 

 

Ni får hålla med om att det där var en cynisk och rätt negativ slutsats. Tyvärr, är det något jag fått med mig, den där mörkersynen att överdriva det negativa och underdriva det positiva. Tänk om jag kunde lära mig lite av mina barn och vänner. Det börjar i så fall bli hög tid. Fyller 78 nästa år.