Statsminister

 

Vad är det med den där förståndige, genomduktige Kristersson, som talar i artig men överlägsen ton till oss alla, som vore vi barn? Vad är det med den där välkammade gentlemannen, som gör att man irriterar sig så förskräckligt på honom? Det är illa nog med hans politik förstås men det räcker inte riktigt som förklaring. Det är något mer, något personligt som stör, åtminstone mig.

 

 

 

Jag tror jag kommit på vad det är. Han har ingen humor, Kristersson. Sveriges nya statsminister är ingen lustigkurre. Redan Kristerssons mässande tonläge, allvarliga miner och lätt pompösa framtoning får en att inse att han saknar humor. Ibland försöker han sig på skämt men det går liksom inte hem. När han nyligen skulle förklara, vilka partier som ska ingå i den nya regeringen, började han med ett skämt, som väl var tänkt som någon sorts självironi utvisande att han egentligen är ödmjuk och inte överdriver sin egen betydelse. Han sade: "Om någon ber mig ställa mig upp, när jag redan står, blir jag sur". Det skulle väl anspela på, att han är kort i växten. Det blev tyst, ingen drog på munnen. Inte för att det fanns någon publik på plats men det liksom hördes, hur skämtet missades av en hel befolkning. Hade jag hört rätt? Många förstod nog inte skämtet. Några kanske förstod men insåg att det inte passade i sammanhanget och inte var roligt. Hur kan det komma sig? Utan humor är det jättesvårt att skämta framgångsrikt, även om man är ambitiös. Ett annat skäl är att humor förutsätter en känsla för timing, något som Kristersson verkar sakna totalt. Även ett roligt skämt kan falla platt till marken i fel sammanhang.  

 

Enligt uppgift anges i Tidö-avtalet "att ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn". Det låter som ett skämt men är nog dessvärre inte det. När idrott kom upp vid pressträffen i fredags, lär Pehrson (L) ha pikat herrlandslaget i fotboll, vilket ska ha fått Kristersson att skratta. Hur kul var det på en skala och passade det in i sammanhanget? Ingen annan sågs tydligen dra på munnen. Sedan försökte Kristersson skämta om att Tidö-överenskommelsen inte innehöll något om truppgymnastik, som han tydligen själv ägnat sig åt. Inte heller det skämtet, om det nu var ett skämt, gick hem. 

 

Hur ska det gå för stackars Sverige då, med en statsminister utan humor? Tja, alla människor vinner på att ha en lagom dos humor, även statsministrar, även om de allt som oftast  måste vara allvarliga. Men jag skulle faktiskt säga att det, som läget är med Åkesson i huvudrollen bakom den nya regeringen, är en fördel att inte ha någon humor. Det vore kanske enkelt att skratta ut Åkesson och hans kumpaner i SD. Nog framstår de till och från som komiska men tyvärr är det ju mycket värre och farligare än så. Och det går inte att skratta bort. Det är helt enkelt inte roligt.

 

Så ska vi väl få se en ministerlista under dagen. Jag kan inte säga att jag längtar efter det, utom möjligen att få se, vilka enstaka ministerposter L får som utbyte mot att den övergivna liberalismen. Förresten, borde den som möjligen tycker att Pehrson gjort en bedrift, läsa Alex Schulmans inlägg i DN igår. Skarpt, som vanligt därifrån och väldigt kvickt.