Vad vet vi egentligen om våra föräldrar? Om deras inre liv, alltså. Och om hemligheterna, som inte vore några, om vi kände till dem? Berättade de äldre någonsin om, hur de innerst inne kände och tänkte eller om tokigheter de gjort? Inte min förälder i alla fall. Jag tror sederna och bruken var sådana då. Det är de väl än, även om jag tror det blivit betydligt vanligare numera med föräldrar, som delar med sig av sina känslor och tankar till sina barn. Bra i så fall, tycker jag. Och vad vet vi om våra mor- och farföräldrar i det avseendet? Ännu mindre. Det var väl ännu ovanligare på den tiden med någon större personlig öppenhet mot "tredje generationen". Om det också förändrats över tid, vet jag inte men troligen. Jag är själv morfar, så man kan ju alltid inbilla sig. Vad fick jag då reda på av mina närmaste? Det ska jag berätta lite kort och jag inser att det kan bli lite fel för att jag faktiskt fått höra en hel del, som jag numera glömt bort att jag hört.
Jag börjar två generationer bort. Om farfar vet jag bara, varifrån han kommer (skånska myllan) och att det sägs att han blev kolerisk på äldre da'r. Han dog långt innan jag föddes och han lär inte ha varit någon idealfar för min far Curt, som var en känslig själ. Hur Farmor Aimée, som jag kände mycket väl och hade en ganska nära relation till, hade det med Farfar Anders, har jag ingen aning om. Det talades aldrig om sådant, kanske lite om det vardagliga men inget om kärlek och otro, om misstag och känslostormar. De hade tre söner, så de hade väl legat med varandra åtminstone tre gånger. Det är väl ungefär så mycket jag kan gissa. Aimée blev ensam tidigt, när hennes man och alla sönerna dött inom en nioårsperiod runt andra världskriget. Hon var rar, omhändertagande och kulturintresserad men talade nästan aldrig om personliga saker inom hennes avdöda familj eller om sin bakgrund. Det mest personliga jag minns var att hon någon gång avslöjade att hennes pappa var en skitstövel (fast hon aldrig skulle uttrycka sig så, hon sade bara: han var ryss) och att hon ibland, tex. vid besök vid familjegraven, med någon suck kallade sin yngste son för Lill-Anders och min pappa för Kurregubben. Om sin egen ungdom eller om sitt känsloliv, sade hon annars aldrig ett ord, trots att vi kände varandra så väl.
Mormor och Morfar kände jag också. Jag bodde hos dem en del som barn, ute på deras gård i Roslagen. Och de bodde hos oss i sta'n någon natt varje vecka. Så vi kände varandra väl. Morfar Emil var fiskgrossist och Mormor Nanna hemmafru och matrona. Jag minns att Morfar berättade om sitt första jobb som lantmätarlärling och de usla förhållandena som sådan men i övrigt berättade ingen av dem för mig något om sin bakgrund eller sin ungdom eller om sina känslor över huvud taget. Inte ett knyst hördes om deras egen relation heller. Det gjorde man väl inte på den tiden och det var inget man lastade någon för. Min relation till dem var ganska nära men ändå liksom på distans. Jag kände dem inte riktigt som människor, mera som just Mormor och Morfar. Undrar om jag också är sådan för mina barnbarn. Morfar dog, när jag var 18, Mormor 10 år senare. Praktiskt och ekonomiskt hade de levt ett gott liv. Men jag vet alltså ingenting om, hur de egentligen var och hade det i de viktigaste avseendena, som människor. Jag hade ett gott öga särskilt till Morfar och minns honom med viss värme, även om han kunde vara ganska bestämd.
Så till nästa generation. Pappa Curt dog, när jag var två, så honom lärde jag förstås aldrig känna. Och i det avseende jag skriver nu, vet jag om honom, bara det som Mamma Aili berättat, vilket inte alltid överensstämde med verkligheten, och det som framgår av hans journal från Beckomberga. Mamma och jag hade, som jag minns det, en kärleksfull relation ungefär tills jag var sex, sju, åtta så där. Sedan gick det allt lite utför. Vi hade svårt att dra jämnt. Aili hade ständiga bekymmer med att hantera min äldre bror och mig på ett rättvist sätt, ofta hade hon det med sig själv också. Och jag kan, om jag alls kommer att tänka på sådant längre, tycka att jag aldrig fick någon egentlig information från Aili om, vad hon verkligen kände och tyckte och vem hon verkligen var. Hennes personliga berättelser var med ganska få undantag lovord till Curt mer än något annat. Sitt kärleksliv beskrev hon aldrig närmare eller faktiskt över huvud taget, vare sig det med Curt eller senare. Sina vänner och sin släkt kunde hon kommentera men egentligen aldrig, så att man förstod, vad hon egentligen tyckte. Det kändes alltid, som om det fanns många hemligheter där och mycket sådant, som man inte skulle tala eller fråga om.
Jag hade kunnat uttrycka allt det där och mina egna exempel mycket kortare, som: Det man som ung verkligen ville veta om vuxenlivet, fick man lära sig utan bidrag från de vuxna.
När jag funderar på så'nt där, undrar jag, vad mina barn egentligen vet om mig? Vad har jag delat med mig av och inte? Hur öppenhjärtlig har jag varit med barnen? Hur rakt på sak har jag talat med barnbarnen? Har jag blivit öppnare i högre ålder? Vad kommer de att undra över, om något? En uppenbar slutsats blir, tyvärr, att jag varit usel på att berätta för dem om just sådant, som jag själv hade velat få veta från mina nära. Varför ska det vara så svårt att tala öppet och ärligt om det inre, om den man egentligen är. Varifrån kommer alla tabun och allt maskhållande? Varför tycker man att det personliga om en själv och de närmaste måste förses med en guldkant, när man berättar något? Ansvaret för den uteblivna informationen ligger förstås hos de äldre generationerna men ibland måste man också fråga sig, hur intresserade de yngre är. Hur mycket ville jag egentligen veta om mina föräldrar och far- och morföräldrar? Kanske inte så "himla" mycket mer, när jag var ung. Hur mycket frågade jag och hur mycket vågade jag fråga? Inte mycket. De flesta frågorna kom jag dessutom på för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar