Kanske....

 

När barnbarnen var små, brukade jag berätta spökhistorior för dem på kvällarna. Vi hade mycket trevligt och kul med det där. Det var bara dom och jag. Historiorna hittade jag på allteftersom, så det kunde bli lite vad som helst. Här är en historia, som jag tror hade kunnat passa som en sådan. Den är alldeles sann förstås. Det var alla spökhistoriorna.

 

Hörruduu! sade hon plötsligt ganska högt. Du ska inte komma här och… Hon viftade avvärjande med båda armarna och fräste, vad gör du här? Du hör inte hit. Det vet du mycket väl. Ge dig iväg! När jag inte gjorde, som hon sade, höjde hon rösten och ropade, så högt att det började bli pinsamt. Gåå, försvinn!

 

Så där höll hon på och hon smackade och skakade på huvudet, kvinnan, som satt där på marken, kanske på något tygstycke. Hon hade några blommor utställda runt sig. Hon satt alldeles i närheten av mig, där jag ställt mig. Hennes ögon tårades och det rann lite tunt snor från ena näsborren. Hon var väl i medelåldern och hon var mig alldeles obekant. Jag hade aldrig sett henne förr. Men nu blev jag nyfiken. Hur galen var människan egentligen? Vem var det, hon tyckte sig se i faggorna någonstans? Och vad hade den personen gjort henne, den där hon trodde jag var? Jag hade då inte gjort henne något, för jag var säker på, att jag aldrig tidigare sett henne. Hon var ganska mörk, mörkare än jag. Rätt ovårdad. Håret var dolt av ett ostyrigt huckle, som föll ner över ryggen. Klädd i en för stor rock, fotsid kjol med alldeles för mycket tyg, knytkängor. Jag fick för mig att hon var född i något land, långt borta.

 

Jag harklade mig försiktigt och tog ett par steg närmare henne. Förlåt, jag råkade höra din oro nyss. Är det något jag kan hjälpa till med, något jag kan göra? Hon tittade hastigt upp och jag såg en ostadig blick irra runt lite. Jag tror hon var lite skelögd. Nej det är inget. Jag tog fel, sade hon efter en stund. 

 

Jag kände att jag borde säga något mer. Är du svensk? Jag vet inte, varför jag ställde just den frågan. Nä, hurså? snäste hon tillbaka. Jag ryckte på axlarna. Det var något… Jag tyckte… något med språket, så…

 

Just det. Så nu kan du gå din väg. Gå hem och lägg dig. Jag hörde på henne att hon ville avsluta konversationen. Men hon hade lugnat sig nu, var mindre upprörd. Hon gjorde en avvärjande gest med ena armen. Gå! sade hon men var inte längre högljudd. Jag kände en pust från henne med en doft, som inte var märkvärdig men inte heller motbjudande, kanske bara fattig. Bara gåå!

 

Så jag gick därifrån. Men redan nästa dag besökte jag platsen igen för att se, om jag skulle träffa på kvinnan. Hon stod inte att finna. Hon fanns inte där. Jag frågade runt. Ingen förstod mina frågor. Ingen visste något om kvinnan eller hade sett en skymt av henne. Till slut började jag fatta att hon helt enkelt inte varit där, att hon inte fanns och inte hade funnits annat än i min fantasi, ett hjärnspöke. Eller kanske jag drömt. En psykolog skulle gotta sig. Varför i herrans namn hade jag fantiserat eller drömt just på det där viset? Meningslösa tankar. Det kommer jag aldrig att få reda på. Jag kan spekulera och gissa men inga svar finns. Fast, kanske....