Min far Curt Clemens var konstnär, verksam under förra halvan av förra seklet. När han dog i mycket unga år, lämnade han efter sig massor av vackra målningar och teckningar. Jag hann lära känna honom men det minns jag inte, för jag var bara två och ett halvt, när han dog. För er som läser bloggen här ibland, är ämnet bekant. Jag återkommer ganska ofta till Curt, dels för hans konsts skull men faktiskt också för att jag allteftersom åren gått har förstått, att jag saknat en pappa ganska mycket. Nu är jag så gammal själv, att det inte är något problem att medge det men det var annorlunda, när jag var yngre, vet inte varför. Nu tänker jag att Curt var bara en pojke, när han dog och jag har så småningom börjat inse att min relation till honom förändrats från den lilla pojkens beundran till en någorlunda jämnårig och nu till en som kan se honom nästan som en son. Visst låter det tokigt. Nu svävade jag ut lite här. Det jag hade tänkt nämna, kanske på nytt, var en episod i Curts liv, som jag mindes, när jag tittade på en teckning han gjort.
Av någon anledning befann sig Curt i Härnösand vid ett tillfälle under kriget. Vad jag vet, kände han ingen där och ingen släkt fanns där heller. Men i Härnösand var han. En dag rörde han sig ute på sta'n i närheten av en järnvägsbro. Och då skissade han en teckning, som är den som är på bilden här. Inte alldeles färdig och när jag hittade den bland litografier och annat, var den i ganska dåligt skick, skrynklig och så, som framgår av bilden. Men jag tycker att den är ganska fin ändå. Frågan är, om någon annan tyckte det också, då på den tiden. Tja, polisen kanske tyckte det. Polisen visade i varje fall intresse för saken och anhöll Curt, när de såg att han stod och tecknade av det han såg. Andra världskriget var i full gång och polisen hade blivit orolig för att man hade fått en spion till sta'n. Jag antar att man tänkte tysk spion, som vill kartlägga järnvägarna. Curt skulle alltså vara spion och man grep honom och förde honom till polisstationen. Han släpptes sedan, jag vet inte hur länge han var gripen, utan ytterligare repressiva åtgärder.
Ja, där slutar historian, för jag vet inte mer. Jag har bara läst om den någonstans och kan tycka att den är lite lustig i allt eländet. Min blick gick sedan från den lilla teckningen till Curts stora, vackra pastell "Lennart i höstlöv" och jag började fantisera lite runt den.
Och så blir det en liten historia runt en annan tavla.
Just nu är det så mycket höst det kan bli. De nyss knallgula asparna har tappat det mesta av sina lövverk. Det är avfallna löv överallt. De färgstarka lönnlöven virvlar runt. Man vadar i löv. Ekarna har börjat avlövas men har ännu en bit kvar. Det regnar titt och tätt, som det brukar så här års. Det är blött i markerna och stövlarna kommer till användning på hundpromenaderna. Temperaturen sjunker och stiger.
Häromda'n, när jag gick och sparkade bland löven och hundarna skuttade runt på sin förmiddagspromenad, stötte jag på ett litet barn, som satt tyst och plockade med löven uppe på kalhygget intill. Pojken satt lugnt och såg helt orädd ut men jag blev ändå förskräckt. Jag känner ingen i närheten med småbarn. Här satt ett ensamt barn en bit upp på det ostädade hygget, som ser ut som en krigszon. Det var en liten pojke. Vad gjorde han där? Var fanns hans föräldrar? Det kunde ju hända vad som helst. Här finns t.o.m. stora rovdjur som räv, havsörn och t.o.m. varg emellanåt. Jag kände att jag måste göra något och ringde till polisen. Vi har tyvärr ingen bil i området, var budskapet därifrån, när jag efter många försök och många om och men kommit fram till polisen i någon närliggande stad. Men, hallååå, ropade jag, något måste ju göras. Du, lugn nu, vi kan inte trolla. Eller hur? ELLER HUUR? Polisens telefonröst hade höjts betydligt, nästan upp i falsett.
Jag kände mig tvungen att ta med mig pojken hem och se till att han inte frös eller kom till någon skada därute. Så, jag gjorde det och allt gick bra. Pojken var medgörlig och verkade gilla att bli omhändertagen. Tiden gick och jag misslyckades i mina försök att få kontakt med någon som kände till pojken eller någon närstående till honom. Efter ett par timmar råkade jag höra på lokalradion ett braskande budskap från ett upprivet föräldrapar, som blivit av med sin son. De var oroliga för att någon olycka inträffat eller att någon kidnappat barnet. Man ropade efter hjälp och ville att en sökinsats genast skulle inledas i området. Så där höll det på. Jag blev kallsvettig och försökte med mobilen komma fram till radiostationen och polisen. Men alla möjligheter verkade blockerade. Efter ytterligare någon halvtimme hörde jag sirener närma sig på grusvägen utanför och vid en titt ut såg jag många blåljus närma sig. Från fönstret kunde jag följa polisernas ankomst och utspridning av beväpnad personal runt huset. Några fullt rustade polismän tågade tungt och rasslande fram till min ytterdörr, bankade på dörren och ropade med hög röst: Det är polisen. Öppna och kom ut med händerna i luften!
Så där fortsatte det, beväpnade poliser bar bort pojken. Jag greps av polisen och fördes till polisstationen. Där blev jag kvar i sju timmar i väntan på någon sorts beslut eller åtminstone besked. Sedan släpptes jag utan förklaring och förstås utan ursäkter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar