Bästa vännen

 

Människor och deras hundar är lätt att ha synpunkter på. 

 

Det verkar ha blivit vanligare med bastarder numera. Ofta stora, kraftfulla hundar, med anor från två och ofta flera andra raser som rottweiler, schäfer, labrador, ridgeback, husky, malamut och jag vet inte allt jag hört. Nu för tiden pågår också ett race om, vilka nya raser, som kan skapas och som blir mest poppis. De flesta av alla de nya "bastardraserna" är blandningar av pudel med andra, cockapoodle, labradoodle och allt vad de kallas. Man undrar, varför folk är beredda att betala hutlösa priser för just vissa korsningar, när bastarder annars hittills anskaffats för reapris. Alla vet vi att tamhunden härstammar från vargen och alltså är ett domesticerat rovdjur. Det gäller för oss, som vill ha hundar omkring oss, att ha hundar som avlats och fostrats för att kunna umgås med oss på ett vettigt sätt. Med alla de här bastarderna kan det väl vara lite osäkert, hur det ligger till med den saken.

 

Det har i alla tider funnits hundraser, som är lämpligare än andra som familjehundar, pudel, cockerspaniel och sådana. Och många är raserna, som avlats för speciella ändamål som jakt, vall, vakt, sök, drag o.s.v. Jag har en känsla av att man förr oftare än nu skaffade hund just efter, vad man behövde den till. Sedan verkar det som alla raser och behov och val på något vis blandats och givits. Vem som helst skaffar sig en rottweiler eller doberman, även om inget särskilt ska vaktas. Vem som helst, t.ex. jag själv, skaffar sig vallhundar, trots att ingen hjälp med vallning behövs. Någon med småbarn skaffar sig en kamphund utan en aning om rasen. Folk, som inte jagar skaffar sig settrar, ridgebacks och stövare. Någon, som bor i en lägenhet på Gärdet skaffar en snygg husky som aldrig får gå lös och aldrig lämna storsta'n. Vissa av oss, som haft hundar och har viss erfarenhet, vet åtminstone lite, vad hunden vill och behöver och vilken hundtyp som passar oss. Andra väljer hund bara efter utseende. En del är ovana vid hundar och kanske inte känner närmare till den där gulliga rasen de valt. Då kan det bli lite tokigt.

 

Som någon redan gissat, håller jag på att bygga upp till det där fallet i Robertsfors med en kamphund, sannolikt en staffordshire terrier eller en s.k. amstaff. Kamphunden i Robertsfors bet ett barn i benet för två år sedan - allvarligt. Då gjordes inget åt saken. Nyligen bet hunden sin matte också. Och det gjorde den så illa, att matte dog. Hunden bet helt enkelt ihjäl sin egen matte och blev därför tvungen att strax därefter fara till hundhimlen. En i sanning hemsk historia, som också säger något om matte och om hennes val av hundras.

 

En gammal fråga, som jag ställt mig, är varför så många människor, särskilt många utan hundvana, skaffar sig kraftfulla kamphundar eller ännu större hundar. Jag har fått för mig, att valet av just kamphund i många fall sker av motsvarande skäl, som förr fick många att välja schäfrar. Kanske kan man tänka sig associationer här till folk med utsatta sociala förhållanden eller egendomliga politiska åsikter. Inte för att jag har det minsta vetenskapliga stöd för det resonemanget. 

 

Apropå blandrashundar, blev jag lite oroad, när jag häromdagen såg en grannes stora, kraftiga hanhund, som varit här många gånger, ställa sig aggressivt morrande över en av våra hundar, som låg ner på rygg. Den övergav positionen efter tillsägelse men det hade kunnat gå illa, såg det ut som. Jag vill att mina hundar ska slippa umgås med lösa hundar av den där typen. Det känns bättre, när den hunden hålls kopplad.

 

Våra hundar, de syns uppe till vänster på en bild, är "aussies", d.v.s. australian shepherds. Alla hundar, särskilt sådana, mår bra av att bo på landet. De är härliga hundar, det tycker väl alla mattar och hussar om sina hundar. Våra är alltid glada, pigga, snabba, ganska lydiga, gulliga och otroligt sociala. Men t.o.m. de här små sötnosarna har kommit i bråk med varandra ett par gånger, då alltför god och ovanlig mat stått emellan. Då får man passa sig och försöka medla på ett klokt sätt, vilket kan betyda riskfyllda handgrepp. Gör man fel, kan det göra lite ont på matte eller husse. Gör man rätt, slipper man veterinärkostnader, som numera oftast uppgår till många tusen kronor även för måttliga ingrepp. Och jag tycker nog att det låter värre än det är, när våra ska kaxa till sig.

                                            Bilden föreställer en för mig okänd, liten hund, som ilsknat till.