Out and about...
Jag är som Bambi på hal is när jag är ute out and about. Nu under mannens semester som han haft i två veckor så har vi gjort små saker som är stora för mig och oss...
Jag har varit på Ikea, Rusta, Dollarstore och Liseberg, åkt mycket bil och hälsat på min "lille" son. Har inte varit i en affär på flera år så det var väldigt roligt faktiskt. Alltså på mååånga år!
Har ju aldrig varit i "lillens" lägenhet heller, bara sett kort, den han har nu är ju hans andra, den första var jag aldrig i ens. Det är det som gör mest ont, att inte ha orkat funnits för mina barn på det sätt jag velat. Det är något jag tänker på nästan dagligen också, den smärtan att min sjukdom begränsat mig/oss så mycket som den faktiskt gjort...
Visst vi var på Ikea tidigare i våras men det gick sådär då, vi båda blir stressade, nervösa och ovana för vi vet inte hur mycket jag orkar...
Sen var vi ju i Stockholm på läkarbesök och så gjorde vi små utflykter med mycket vila inräknat samt väl förberedda, men jag klarade av det...
En krasch kan komma när som helst och bli hur som helst, det finns inga manualer på den överhuvudtaget, det ligger helt utanför min kontroll...
Också ovant att möta människor i och med viruset, jag har ju levt väldigt isolerat. Har inte vant mig vid det än om jag ska vara ärlig...
Har haft dagar när jag vaknat av att jag har värk i hela kroppen plus hjärntrötthet och inte orkat göra något alls de dagarna men inga längre krascher faktiskt...
Jag är så tacksam för att ha fått uppleva lite av livet, vill bara ut ut ut ut ut ut ut...
