Homopolitiker och predikanter som upprätthåller homofobi
Den som följer den europeiska politiken vet, att Jozsef Szajer är en av de mest framstående anti-homo politikerna i Europa och är en av ledarna i Ungerns motsvarighet till Sverigedemokraterna. Han var framstående när Ungern skrev om sin konstitution, som internationellt anses vara diskriminerande mot minoriteter. Men nu visar det sig att i smyg är han de facto själv homosexuell. Ändå var han den mest högljudda att upprätthålla homofobin i sitt land.
För några år sedan skjölde en karismatisk våg över Finland. En ny rörelse som kallades för Nokia Mission arrangerade möten där sjuka helades och rörelsen fick många nya följare. Nokia Missions ledare Markku Koivisto predikade ett flertal gånger om homosexualitet och fördömde den som en styggelse.
När vågen hade bytts ut mot efterskvalpningar kom det upp i dager att Koivisto hade under flera års tid haft ett hemligt sexuellt förhållande med en ung man. Han var alltså själv homosexuell, men samtidigt en av framstående anti-homo predikanterna i Finland.
Ted Haggart är en av de mest kända tv-evangelister i USA. Haggart blev särskild känd för att predika mot homosexualitet. Något år senare blev han tagen byxorna nere med en manlig prostituerad, påverkad av metaamfetamin. Det visade sig att Haggart hade betalat till den prostituerade mannen för sex under tre års tid. En av de starkaste evangeliska röster mot homosexualitet tillhörde alltså en homosexuell man.
Fler exempel på liknande är George Rekers, Steve Wiles, Mark Foley, Glenn Murphy Junior, Eddie Long, Philip Hinkle, Bruce Barkley, Bob Allen, Larry Craig, Edvard Schrock och Patrick Tiainen. Hundratals homosexuella män som dömer homosexualitet medan de själva i hemlighet är homosexuella.
Varför gör dessa evangelister det? Och varför vill en homosexuell politiker försämra livet för folk som han själv? Man skulle kunna tro, att om en person av minoritet får makt att bestämma, skulle denne verka för tolerans och acceptans istället för att bli den mest framstående homofoben, som går i ett par skor. Men så verkar alltså inte vara fallet.
Nu är säkert långt ifrån alla homofober homosexuella, men frågan uppstår numer onekligen om det gamla talesättet "Den som sa de, han var det" inte stämmer trots allt. Det drar liksom bort all trovärdighet från hela antihomorörelsen och stämplar den som falsk och förljugen.
Hade det ändå inte varit bäst om vi alla hade varit det vi är? Och om man nu inte vill eller vågar stå på barrikaderna, kunde man åtmistone ha vettet att hålla käften i debatten istället för att låtsas vara något man verkligen inte är.
Eller är det så att homorörelsens största fiender finns i den egna leden?