Det borde vara en lag på att man inte ska behöva jobba dagen efter en traumatisk händelse. Vi har ingenting. Alla självklarheter vi hade på vårt jobb finns inte. Var ska vi ens börjar?! Hela dagen har bara varit ett enda stort  stress moment. Vi stressade när vi handlade mat till vårt fritids, vi stressade när vi packade upp varorna på skolan, vi stressade medan vi satt och väntade på att våra arbetspass skulle börja och vi stressade när vi skulle försöka någorlunda planera upp eftermiddagen. 

Min hjärna är mos. Jag har knappt sovit något i natt. Jag har knappt ätit på två dagar och jag är mer vilse än jag någonsin varit. Jag höll mig i skinnet bland mina barn. Men jag bröt ihop när en av mina egna blir så ledsen över att inte få åka taxi till fritids. När hen inser att vi är på skolan och vi ska ingenstans…verkligheten valde att visa sig  just där och då och jag kämpade emot mina egna tårar. Jag stod själv med min ungdom som var för upptagen med sina egna tårar att hen inte såg mina. Jag samlar mig till slut och så även min ungdom. Men mina tårar återvänder när hen och jag sitter i soffan och myser. Det är en sådan hemkänsla i situationen vi befinner oss i att jag blir ledsen över att vi inte är i vårt eget hus och gör det vi brukar. Jag försöker dra åt mig ännu mer hemkänslan genom att dra hen närmare mig och tar in hens doft. 

Dagen börjar närma sig sitt slut, vi har två ungdomar kvar, jag och kollegan är i kontakt per telefon med vår kollega som är på den andra skolan och vi sitter i lärarnas personalrum. Vi är trötta, utmattade och så ledsna. Vi pratar om hur vi inte trivs. Hur stället inte ens har rätt doft jämfört med vårt hus. Vi gråter. Vi pratar. Vi gråter ännu mer. Vi försöker samla oss men vi kan inte komma ifrån samtalet. Vi gråter igen. 

Chocken och verkligen har slagit mig så fruktansvärt hårt. Jag visste att idag skulle bli jobbig men jag insåg verkligen inte hur mycket. Många har heller inte förståelse för varför vi är så förstörda men det här var inte bara ett jobb. Vi jobbade inte på ett kontor med fyra väggar och kontorsmaterial. Vi jobbade på en plats som var ett andra hem för våra barn. Vi hade bebott oss och hade en miljö som var en hem miljö. Jag har spenderat mer tid i det huset än i mitt eget hem. Jag kan varenda vrå i det huset. Jag har lagt ner mitt hjärta och min själ i det huset för att våra barn ska må som bäst. Det var MITT andra hem. Det vi hade var saker vi har skapat själva och tagit med hemifrån för att göra vår avdelning till ett hem som barnen skulle trivas i. 

Jag saknar mitt hus, mina korridorer. Jag saknar mina barn och jag saknar mina kollegor. Jag saknar vår sammanhållning och vår närhet. Jag till och med saknar våra irritationer på varandra och korkade timvikarier. Vi står i en situation var vi förlitar oss på andra. Vi får ha hjälp av andra för att kunna gå runt och det är skrämmande. Framtiden är så oviss att ångesten bara stiger. 

Den här stressen och ångesten kommer lägga sig när chocken har släppt. Jag kommer även då att inse att det bara var ett hus och saker. Det mest värdefulla, mina barn och mina kollegor har jag kvar. Det kommer ta ett bra tag innan jag ens kan föreställa mig att vara i de tankarna men jag vet att jag kommer dit. Jag måste också enbart ta en dag i taget för tittar jag för långt fram så dör jag inneombords 💔