đ
Man mĂ„ste stĂ„ till svars för förĂ€ldrarna nĂ€r misstaget inte ligger hos en sjĂ€lv. Jag Ă€r en person som tar pĂ„ mig allt som hĂ€nder om jag Ă€r i huset. Det behöver inte röra mig men jag tar det pĂ„ mig för jag var DĂR. SĂ„ jag bĂ€r pĂ„ sĂ„ mycket nu som jag beskyller
mig sjÀlv för, att mina axlar snart inte klarar tyngden lÀngre. Vi hade en sÄdan standard tidigare. Var kvaliten var högsta prio och ambitionen var högre Àn hos de flesta. Nu vet jag inte vad det Àr lÀngre. Mitt arbete gÄr nu pÄ Änga
och jag har inget till övers. Ăverlevnad Ă€r det som styr arbetet istĂ€llet för utveckling.
Den hÀr hemska vÄren börjar komma ikapp mig. Semestern börjar kl 16 pÄ söndag men min hjÀrna hÄller pÄ att trappa ner och min ambition har redan lÀmnat min kropp. Jag har inga tunga dagar framför mig fram till söndag men det hindrar
inte kÀnslan som sÀger att det Àr tungt. Jag har varit trött och orkeslös förr innan en semester men den hÀr gÄngen Àr det Àven uppgivenhet.
En tidigare kollega som nu Àr vikarie sa idag att "nu Àr dÀr verkligen inget ni inte klarar efter vad ni nu har gÄtt igenom med branden och efter branden".
En fin komplimang men jag kunde inte relatera till den. Det Àr inte sÄ jag kÀnner. Jag har en kÀnsla av att det Àr det hÀr som knÀcker oss (sjukt dramatiskt men en referens till hur motsatt jag kÀnner kring det hela). KÀnns som om man genomgÄtt
ett trauma vilket Àr mÀrkligt att sÀga dÄ det bara Àr ett jobb. Men jobbet Àr dÀr man spenderar mest tid. Som styr det mesta i hur man lever och överlever. NÀr nÄgot Àr fel pÄ jobbet sÄ pÄverkar det en, vissa hÄrdare Àn andra, men det pÄverkar. Det
har pĂ„verkat mig. Ăven om vi nu ska teoretiskt Ă„tergĂ„ till det "normala" sĂ„ Ă€r det omöjligt för inget Ă€r som tidigare.
Jag förvarnade, jag Àr emotionell, trött och vill inte mer. Jag mÄste komma bort, fÄ en paus, andas om jag ska hÄlla ihop. Söndag har aldrig kÀnts sÄ lÄngt borta som nu.