💔

Jag Ă€r pĂ„ en sĂ„dan bristningsgrĂ€ns nu. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag kan inte mer. Det Ă€r sĂ„ rörigt och stökigt pĂ„ jobbet och det Ă€r alldeles för mĂ„nga bollar i luften, hela tiden. DĂ€r finns inga svar pĂ„ nĂ„gonting. DĂ€r hĂ€nder nĂ„got hela tiden, nĂ„got som gĂ„r fel hela tiden och jag Ă€r utmattad. Jag har Ă„ngest i kroppen konstant och jag kan inte sĂ€tta mitt finger pĂ„ vad som specifikt ger mig Ă„ngest. Jag Ă€r emotionell och kĂ€nner jag kan bryta ihop i tĂ„rar nĂ€rsom. Om jag tillĂ„ter mig sjĂ€lv grĂ„ta sĂ„ hĂ€nder det. Jag tejpar ihop mig sjĂ€lv konstant för att vara hel och en trygg punkt för mina ungar. Jag behöver helst vara pĂ„ tvĂ„ olika stĂ€llen samtidigt och jag ska hitta lösningar hela tiden. DĂ€r fanns en tid var jag tyckte om situationer dĂ€r lösningar behövdes hittas, nĂ€r det krisa och man skulle komma pĂ„ en plan. Det gör jag inte lĂ€ngre. För nu behövs det hela tiden


Man mĂ„ste stĂ„ till svars för förĂ€ldrarna nĂ€r misstaget inte ligger hos en sjĂ€lv. Jag Ă€r en person som tar pĂ„ mig allt som hĂ€nder om jag Ă€r i huset. Det behöver inte röra mig men jag tar det pĂ„ mig för jag var DÄR. SĂ„ jag bĂ€r pĂ„ sĂ„ mycket nu som jag beskyller mig sjĂ€lv för, att mina axlar snart inte klarar tyngden lĂ€ngre. Vi hade en sĂ„dan standard tidigare. Var kvaliten var högsta prio och ambitionen var högre Ă€n hos de flesta. Nu vet jag inte vad det Ă€r lĂ€ngre. Mitt arbete gĂ„r nu pĂ„ Ă„nga och jag har inget till övers. Överlevnad Ă€r det som styr arbetet istĂ€llet för utveckling. 

Den hĂ€r hemska vĂ„ren börjar komma ikapp mig. Semestern börjar kl 16 pĂ„ söndag men min hjĂ€rna hĂ„ller pĂ„ att trappa ner och min ambition har redan lĂ€mnat min kropp. Jag har inga tunga dagar framför mig fram till söndag men det hindrar inte kĂ€nslan som sĂ€ger att det Ă€r tungt. Jag har varit trött och orkeslös förr innan en semester men den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r det Ă€ven uppgivenhet. 

En tidigare kollega som nu Ă€r vikarie sa idag att "nu Ă€r dĂ€r verkligen inget ni inte klarar efter vad ni nu har gĂ„tt igenom med branden och efter branden". 
En fin komplimang men jag kunde inte relatera till den. Det Ă€r inte sĂ„ jag kĂ€nner. Jag har en kĂ€nsla av att det Ă€r det hĂ€r som knĂ€cker oss (sjukt dramatiskt men en referens till hur motsatt jag kĂ€nner kring det hela).  KĂ€nns som om man genomgĂ„tt ett trauma vilket Ă€r mĂ€rkligt att sĂ€ga dĂ„ det bara Ă€r ett jobb. Men jobbet Ă€r dĂ€r man spenderar mest tid. Som styr det mesta i hur man lever och överlever. NĂ€r nĂ„got Ă€r fel pĂ„ jobbet sĂ„ pĂ„verkar det en, vissa hĂ„rdare Ă€n andra, men det pĂ„verkar. Det har pĂ„verkat mig. Även om vi nu ska teoretiskt Ă„tergĂ„ till det "normala" sĂ„ Ă€r det omöjligt för inget Ă€r som tidigare. 

Jag förvarnade, jag Ă€r emotionell, trött och vill inte mer. Jag mĂ„ste komma bort, fĂ„ en paus, andas om jag ska hĂ„lla ihop. Söndag har aldrig kĂ€nts sĂ„ lĂ„ngt borta som nu. 

Kommentera hÀr: