Veckans fiktion # 49 - 51

# 49
 
Den starka vinden tog tag i hennes hår. Hon tyckte att det nästan kändes som om det var en hand som greppat tag i hennes hår och drog med väldig kraft.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
På håll såg hon honom stå i hagen och äta av det gröna gräset. Åsynen av honom skänkte henne ett lugn i varenda vrå i kroppen. Hon log.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Efter att hon hade tagit några steg i hans riktning, lyfte han på huvudet och såg rakt in i hennes ögon. Hans genomträngande och framförallt oerhört sorgsna blick skar i henne och fick henne att tappa andan. Han förtjänade inte det här. Det visste uppenbarligen han också.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Hon strök handen över hans silkeslena man, samtidigt som hon lutade sig mot hans varma hals.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Jag lovar att jag ska lösa det här. Allt ska bli som förr - även du", viskade hon med grötig röst och snörvlade till.
 
 
# 50
 
I takt med att regndropparna blev allt fler, tryckte hon sin dotter hårdare och hårdare mot sin kropp. Inte för att det gjorde dottern mer torr, men hon själv kände en viss tröst och fick lite mer kraft och ork att fortsätta. Åtminstone en bit till.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Hon var nära att svära när hon satte foten rakt i en vattenpöl, men hon hann hejda sig i tid. Fult språk skulle knappast vara lösningen på deras problem. Det skulle inte heller göra dem torra.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Dottern begravde sitt ansikte mot mammans bröst och snyftade ljudligt. Den lilla barnkroppen började skaka allt mer.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
"Såja älskling. Det kommer bli bra", sa hon utan att veta ifall hon ljög för sin dotter eller inte.⠀⠀
 
    
 
 
# 51
 
Här hade hon kunnat stanna för evigt. Bland alla väldoftande rosor. Åh, varför kunde hon inte få göra det?

Hennes ömmande höft drog henne bryskt tillbaka till verkligheten. Hon hade verkligen trott att allt skulle bli bättre. Att han skulle lugna ner sig. Framförallt med tanke på...

Prasslet bland rosenbuskarna bakom henne fick henne att hålla andan och hennes hjärta att stanna. Då var det dags igen.

"Jaså, är det här du gömmer dig?" Den retsamma klangen i hans röst lät oroväckande.

Hon klarade bara av att le till svar. Klumpen i halsen gjorde det omöjligt för henne att få fram ett enda ord.

"Kom nu", fortsatte han och tog ett litet för hårt grepp kring hennes vänsterarm. Hon förstod vad hon hade att vänta sig när kvällen kom.

Hon lät högerhanden cirkulera smekande över magen. Än fanns det tid för förändring. Allt kunde fortfarande bli bra.
 
 
 
Veckans fiktion