Så har jag då äntligen kommit hem!
Efter tre dagars resande var det otroligt skönt att äntligen få komma hem till Winston.
Vad härligt att ha släktingar i Stockholm som jag kunde stanna över hos.
Dök upp hos dem vid åttatiden och vi satt och pratade en stund innan jag till slut, efter att varit på resande fot i två dygn, äntligen fick lägga mig ner och sova några timmar.
De är så otroligt gulliga och underbara att umgås med.
Men det var hemskt när väckarklockan ringde vid halv sju.
Kroppen är fortfarande på Texastid, så för mig var det som jag gick upp när det var dags att gå och lägga mig.
Tog tunnelbanan in till centralen.
Det var förvånansvärt mycket folk som åkte i den tidiga morgontimman en söndag. Men det syntes klart på en del att de var på väg hem efter nattens festande.
På centralen åt jag frukost innan jag till slut kunde sätta mig på tåget för hemresans sista sträcka.
Systeryster hämtade mig i Nässjö och vi åkte och handlade lite snabbt innan hög äntligen fick komma hem till min älskade lilla by.
Direkt kom Elvis och Smirre och ville ha mat och kel. Sedan kunde jag äntligen få krama om min goa katt.
Han spann så han dånade. Så fort jag slutade kela med honom så började han skrika i högljudd protest. Så det var bara att kela och kela.
Fick också borsta honom i massor. Håret yttre runt honom.
Han har inte blivit borstad mycket under tiden jag varit borta. Det märktes väl.
Normalt borstar jag honom flera gånger om dagen.
Efter att ha kelat och borstats i masstal lugnade han till slut ner sig.
Borta bra men hemma hos katten bäst.
Kommentera