Gustav Adolfsdagen
Imorse var jag inte så pigg och när jag gick ut med hundarna tänkte jag på det där med ynnest. För mig är det verkligen en ynnest att få bo som vi gör, men imorse (eller snarare i förmiddags) kunde jag inte riktigt uppskatta allt jag vanligen
uppskattar. Jag har ont i kroppen och vikten har skenat. Uppåt förstås. Men så började jag tänka på Stina Wollter och alla andra kroppspositiva konton jag följer, alltså de med annan substans än mode och skönhet, och då började det kännas bättre.
Detta att omfamna kroppens förmågor och ta hand om sig istället för att kämpa emot. Jag följer några häxor på Instagram och beundrar deras livsbejakande, hyllningen av kvinnokroppen och allt det där jag anser borde vara fullkomligt självklart, men inte
är det. Kvinnors kroppar är subjekt, en ägodel, något man kan köpa och sen förkasta när kroppen inte längre attraherar betraktaren.
Kan tolkas på flera sätt…
Kroppens förfall är något helt naturligt. Värk och rynkor hör till livet. Det är inte roligt att ha ont, bli stel och inte orka som förr, men det är helt naturligt. Att inte orka som förr borde inte bli bemött med förakt, men blir det ofta. Jag
får börja med mig själv. Igen. Insikt är en färskvara. Är livet en konstant strävan mot uppsatta mål eller kan jag bara helt utan andra tankar/känslor än lust, få lägga mig ner i den blöta mossan och känna hur den känns, vända ansiktet mot himlen
och låta regnet vattna mitt ansikte, omfamnas av Moder Jord och fysiskt få bli ett för en stund Guds skapelse och skita i att någon kanske ser en och ringer 112?
Tänker på de senaste dagarnas "naturliga" upplevelser. På spillkråkan som klagar högljutt från en trädtopp och de lekande rävarna på gärdet härommorgonen, den påkörda älgkons lidande häromkvällen, musen som sprang över vägen
i helljusets sken och rådjuren som smög i vägrenen när jag körde hem igår. Oxå grav-racet på Skogskyrkogården med föräldrarna i fredags, där vi smyckade gravar för både unga och gamla. På den fina arbetsdagen igår, med alla ljus och besökare
i och utanför kyrkan, men oxå på minnesgudstjänsten där vi tände ljus för den som inte fick leva en endaste dag till den som levt i nästan 100 år. Livet är komplext. Skapelsen är förunderlig.
BlåbärsGustavAdolfsbakelse 🫐😋
När maken kom hem efter att ha handlat hade han med sig bakelser. Jag satte på kaffe. Han gick ut i regnet och jobbade med hyllplan till vårt förrådsutrymme to be. Jag läste lite historia.
Suverän bok! Hurra för att den är i två delar!
Lagade finsk kållåda till middag och åkte till nästsista tillfället i knyppelkursen. Tänker tillbringa en stund vid Tvn med broderiet. Maken har åkt till jobbet..,
Kommentarer
Trackback
