Visst är hjärnan o hjärtat ganska finurliga..jag menar på hur man kan känna så mycket under en tid för att sedan se tillbaka o tänka att wtf!!?? Det händer saker som tex svek, ilska, sorg o annat skit som just då känns som om det river sönder ens själ, för att sedan fade away. Jag kan fortfarande känna en ilska där jag gärna slår en stol i skallen på folk men någonstans så har hjärnan o hjärtat bestämt sig för att enough is enough. Sedan kan man ju träffat andra personer som får en att inse att dom andra inte var så jäkla mycket att hänga i julgranen o att det blev mer skada än nytta. Att man förtjänar människor som bryr sig om mer än sig själva o sin egen vinning..eller vad dom nu har för agenda. Man ska äga det man känner eller kände just då när vad det nu var hände. Som tex min xman..jag älskar den han var när vi träffades men hans skadade insida, hans behov av bekräftelse o det att han inte har ett dugg dåligt samvete för att han bedrar o ljuger för att fly från sitt skit, hatar jag. Det som gör att jag fortfarande vill slå en stol i skallen på honom är för det han gjort sitt barn o hundarna men en dag kanske jag får möjligheten..o fan vad jag tänker ladda 😂 Så träffade jag TD o det satte perspektiv på saker o ting..o han satte ribban högt. Ska man bara fuck around så är det skit samma men utöver det så finns det nu en nivå att nå upp till. Inga jävla mesar, inga buhu mitt liv har varit bajs, ingen som skyller allt på alla andra som mamma ex etc. Det ska vara en alpha male som är trygg i sig själv o sin sexualitet, som ställer sig främst o ger trygghet o stabilitet o som kan skratta åt sig själv o inte ser känslor som en svaghet. Har han sedan lite muskler, lite metall o en massa tatts så är det bara en bonus 😂😉

Så hjärnan o hjärtat läker med tiden även om dom inte glömmer o det gäller även sorgen när man förlorar någon för alltid, tex djur, familj eller vänner. Då jag idag är på skivarhugget så kommer jag att göra ett inlägg senare idag (ev postar jag det i morgon) om just en sådan person som försvunnit för alltid. Någon som betytt otroligt mycket för mig o mitt liv.

Kommer att göra några sådana om personer som haft en stor hand i att göra mig till den jag är idag o då snackar jag bara om the good ones o inte dom som gjort mitt hjärta o samvete hårt o kallt. Den lilla gruppen av människor som jag ser som min familj där många inte är by blood. Så den första jag kommer att skriva om är min plastpappa Janne..en man som mötte en 11årig något sidosatt tösabit o tog henne under sina vingar o såg henne o på så sätt ändrade hennes liv till det bättre. En man som sa följ ditt hjärta o se världen..en man jag saknar än idag även att det är många år sedan han gick bort. Så nästa inlägg blir alltså om Jan-Erik Johansson, mannen som valde att vara min pappa.