Tack Åland för leveransen...

 

Ålandstravet levererar. Förra helgen så var det Åland Summerboost och vilken helg det blev. Man hade “lovat” regn hela helgen men det blev istället strålande sol från fredag morgon till söndag kväll! Jag körde mitt första lopp på Ålandstravet för 35 år år sedan. Det var en minst sagt “spännande” bana att köra på. Då var doseringen obefintlig och de tvära svängarna krävde sina offer. Här gällde det att sitta på vänsterstången, burka inåt och hålla i sig när man in i första sväng kände hur sulkyn hoppade utåt i spåren. En häst som jag körde var Jaywalker. Det här var en travmaskin som det gick att ladda ganska bra med. In i första sväng var det VÄLDIGT nära att vi for ner i det djupa diket utanför bankanten när det bar iväg rakt fram. På den tiden var det DJUPA diken på båda sidor om kurvorna, “spännande” men samtidigt förhållandevis livsfarligt. En annan intressant detalj kring tävlandet på Ålandstravet under den “gamla goda tiden” var prispengarna. Dessa delades ut inne på den mikroskopiska “inskrivningen” efter sista loppet, i kontanter! Hade du kört in lite deg så kunde du och ägarna dra direkt till Arken för att fira. 

En underbar sommarkväll på Ålandstravet.

Gänget som fyllde på vår reskassa!

Det finns många härliga historier kring Ålandstravet. En av de mer vådligare står jag själv för. Med min gamla trogna dieselmerca 300D från 1978 hade jag kopplat släpet och lastat Jevelina samt Demagog för tävlingar på Ålandstravet. Pengar med båda har jag i alla fall för mig att det blev. På morgonen var det dags att lasta och ta sikte på Eckerö. När vi passerar Karlholm och har ungefär 9 km kvar till hamnen så smäller vänster däck på hästsläpet. Reservdäcket hade jag, klokt planerat, ställt i garaget hemma efter ett tidigare däckbyte. Vi var ute i förhållandevis god tid och jag tänkte i alla fall göra ett försök att ta mig till båten för att sedan ta allt trassel med hjul till släpet när jag åtminstone hade kommit över till “rätt sida”, dvs. Grisslehamn. Jag lade i ettan och började rulla mot hamnen. Det skumpade ganska ordentligt om släpet med det punkterade däcket men Demagog och Jevvan stod snällt där bak och verkade inte bekommas alls. Upp över bron och nu blev det lite utför. Ner med kopplingen och snabbt slänga i tvåan. Nu är vi uppe i nästan 30 km h och jag ser chansen att hinna fram som större. Efter någon km så ruskar det till ordentligt. Däcket har till hälften kränkts av från fälgen och sitter nu i princip vridet halvt över fälgen! Nu blir det till att växla ner till ettan igen. Så var vi nere på 10 km h och hoppet om att hinna med 08:30 färjan börjar så sakteliga släckas. Släpet skumpar fram och jag sitter med vita knogar och håller stenhårt i ratten samtidigt som svetten börjar rinna från pannan. Nu bara några kilometer kvar, om jag skulle testa och slänga i tvåan igen?! Trots blixtsnabb manöver med koppling och växelspak så är det dödsdömt. Nu står vi stilla igen, bara att lägga i ettan och börja om. Dieseln får jobba hårt för att dra fram det sargade ekipaget som dock fortfarande har siktet inställt på Eckerö hamnområde. Plötsligt rasslar det till! Hela däcket har nu karvat av och ligger på vägbanan. Nu rullar släpet plötsligt på bara fälgen på vänster sida. Det rullar kanonbra, lätt och fint. Jag slänger snabbt i tvåan när jag samtidigt långt där framme tycker mig kunna se flaggorna från hamnområdet. Det verkar faktiskt kunna gå. 

Innan jag nu drar upplösningen på denna lilla händelse så vill jag bara göra dig uppmärksam på en teknisk liten detalj. Om du har ett hästsläp där det är däck på ena sidan men endast fälg på den andra så lutar ju släpet “en smula”. Detta innebär således att fälgen bara rullar på “ytterkanten”. Skall vi gissa på “en viss” belastning på denna fälgkant med två bastanta pållar från det Rosa stallet som last?

OK, bara någon kilometer kvar och ja visst, det är flaggorna från hamnterminalen jag ser där framme. Vi rullar fram i ungefär 40 km h och jag börjar känna ett härligt lugn infinna sig. En titt på klockan, drygt fem minuter kvar och även om incheckningen kanske stängt så har de knappast hunnit lasta klart och stängt bogvisiret. Med ungefär 700 m kvar så smäller det till med ett brak! Hela fälgens ytterkant har vikit ihop sig och nu rullar det inte en millimeter. Det sprutar gnistor flera meter upp efter fälgen och nu känns det lite som att jag förvandlas till Michael Douglas i “Falling Down”. Jag håller full gas på tvåan, motorn varvar hårt och ett gnistregn följer ekipaget när jag kommer dånande igenom incheckningen där en kvinna skräckslaget stirrar på ekipaget som passerar. Jag tar sikte på rampen mot fartyget samtidigt som två däcksmän i blå overaller kommer springande från båten mot mig med viftande armar. Jag blir stoppad tio meter från båten och min psykiska status kan nog antas en aning svajig. Jag vevar ner rutan och en av männen ropar, “-så här kan du inte köra ombord, det går bara inte”. Med “något“ förhöjd röst så förklarar jag att jag SKA ombord och att det absolut går. Mannen i overall pekar mot det vänstra hjulet och jag tittar bakåt. Fälgen LYSER glödgat röd och det ryker ordentligt i asfalten. “-Flytta på dig” säger jag och lägger i ettan. Varvar ordentligt, släpper upp kopplingen och vi far iväg, i absolut noll kmh. Hästsläpet rör sig inte en millimeter och jag funderar på om dragkroken verkligen sitter kvar. Jag stänger av motorn lutar mitt huvud nedåt och drar ett djupt andetag. Framför mig ser jag nu hur bogvisiret precis skall fällas ner. Nu är goda råd dyra. Jag ser en tränarkollegas ekipage stå lastat som sista fordon i fören. Jag springer in på bildäck, skruvar av reservhjulet på det släp som lyckligtvis är av samma märke (Tranesläpet) som mitt och går nöjt av från båten igen.

Nu kommer vi till de snälla och omtänksamma ålänningarna. Mannen i overall erbjuder mig att lasta av hästarna och knyta fast dem i deras truckgarage under tiden vi genomför fältmässiga reparationer. Demagog och Jevelina står nu i ett garage och mumsar hö medan vi skall försöka fixa släpet. Det visar sig att vi behöver en gaffeltruck för att “få loss” släpet från asfalten. Fälgen har helt enkelt smält ner i vägbanan och sitter som berg. Väl loss så försöker vi få bort den fälg som kämpat sig ända fram till hamnen. Det är en knepig historia som kräver slägga spett och en hel del jobb. När vi till sist får loss fälgen så visar det sig att hela trumman har slitits ner så pass att ett bulthål är borta! Vi lyckas knacka bort även trumman och då ramlar diverse smådelar ner på backen. Rester av demolerade bromsbackar, några fjädrar och lite diverse metalldelar ligger i en liten hög. Vi får dock på trumman igen och min väns reservhjul passar perfekt. Det bjuds på fika i terminalen innan jag lastar mina hästar igen och inväntar nästa färja där jag med elegans och pondus rullar på som första ekipage. Efter ett varmt tack till mannen i overall så får jag även tag på min kollega och förklarar varför hon inte har något reservhjul på sitt släp. Hon skrattar och hon kommer att få hjulet tillbaka på Solvalla kommande tävlingsdag. Väl framme i Grisslehamn “något försenad” så blir det en försiktig tur med “obalanserat” hjul utan bromsfunktion med destination Munsö…

Det där var en historia som jag egentligen vill glömma men samtidigt kan minnas med ett snett leende. Det finns faktiskt en annan historia (som en del anser som en skröna medan andra VET exakt hur det gick till). Det var två trötta Solvallatränare som precis som jag själv skulle lasta på morgonen ute på Ålandstravet för att åka upp till Eckerö. Väl framme vid incheckningen så lämnar det fram biljetten varpå kvinnan säger, “-men det här är ju en biljett med husvagn”. Svaret från bilen blir, “-men det spelar väl ingen roll, husvagn eller hästsläp, det är ju samma höjd och längd”. Kvinnan i luckan svarar förvånat, “-men var har ni hästsläpet då?”. Dessa sömniga tränarkollegor har alltså glömt att koppla på släpet med hästarna som således står kvar på Ålandstravets stallbacke! Som sagt, historierna från Ålandstravet är många och ofta dråpliga. Den helg som vi nu hade gick i alla fall i glädjen och nöjets tecken. Vi lastade även in på Ochongo Face som levererade en mosarseger i den högre skolan!

Med dessa rader ber jag att få tacka för den här gången. Må nu gott så hörs vi igen nästa fredag! Avslutar med en klaring till helgens V75a från Årjäng. Redan i första avdelningen har jag fått en karamell. Bo C. skall man visst ha fått fin ordning på igen och det skall vara stenandes klart. 21 gånger tårtan känns lite som ett fejkat RUT-avdrag men bara att kliva på.

Visste du förresten att Stefan Löfven alltid trodde att SVTs “Måndagsbörsen” gick på onsdagar.

Så får det bli…