Jocke

Johanna (Amanda Malmberg) är en av de intagna på Vipeholms anstalt för utvecklingsstörda i Lund under 1940-talet. En dag börjar dem med en ny kost som består utav kolor och citronvatten. Johanna börjar snart ana att något farligt är i görningen och när hennes pojkvän Vilgot (Isak Bruno) blir allt sämre och sämre av kosten gör hon allt hon kan för att stoppa vad som visar sig vara ett experiment för att tvinga fram karies hos de intagna för att faställa sambandet mellan socker och karies.

 

 

 

 

Sverige är ett land med en rik mörk historia. En del av denna historia är Vipeholmsexperimenten. Vipeholmsexperimenten var ett experiment som genomfördes på Vipeholms anstalt för utvecklingsstörda i Lund. Experimentet pågick sanktionerat av riksdagen under en period på 10 år och gav läkarvetenskapen ovärderlig information kring karies och dess påverkan på tänderna men även sambandet mellan socker och karies. Experimentet genomfördes på de intagna på anstalten som alltså namnet till trots inte var ett fängelse utan ett hospital för människor med någon form av funktionsvariation som staten ansåg svårskötta, obildbara och sinnesslöa och därför behövde "förvaras" på detta sätt. Man genomförde även tvångssterilisering på de intagna vid ankomsten för att deras gener inte skulle riskera föras vidare. Vad som i efterhand kommit att kallas Vipeholmsexperimenten gick således ut på att man i olika grad korrigerade i de intagnas kost i olika grupper och gav dem olika grad av kariesprovocerande mat - det mest uppmärksammade har i efterhand blivit det specialtllverkade kolorna - utan att ha fått deras medgivande att de ställde upp på experimentet. Experimentet pågick mellan 1944-1955 och orsakade mycket lidande och bestående skador hos flera av deltagarna.

 

Nu har man så gjort en spelfilm som med fokus på en kärlekshistoria mellan två av de intagna skildrar experimentet. Filmen är bland annat klippt av min lillasyster Robin och även om jag inte har något att anmäkra på hennes arbete så hade det förstås varit trevligt att kunna hylla filmen i stort, men så är tyvärr inte fallet. Sockerexperimentet - som filmen heter - lider av en hel del brister och den kanske störta är att trots att man valt att skildra en del av vår mörka historia så verkar man ändå rädd att närma sig den. Vi kan börja med det faktum att experimenten som sagt pågick i 10 år men de är i filmen överstökade på max ett par månader, om inte veckor. Det är nämligen svårt att hänga med i hur lång tid som passerar under filmens gång men en karaktär är gravid i filmens början och får barnet i slutet så inte mer än 9 månader kan ha förlöpt. Skildringen av experimenten och dess effekter på de intagna är också kraftigt nedtonade. Ja, man har ett förvisso snyggt grepp av att man i bakgrunden på de flesta scener har en ljudmatta av plågade gråt och skrik, men trots detta får man en uppfattning av att det här inte var så farligt. Man kan om man vill djupanalysera lite koppla detta till att vi som kollektiv ännu inte gjort upp med vår mörka närtidshistoria och att vi som kollektiv fortfarande är kvar i fasen att vi tycker det är pinsamt och vill tysta ner och förmildra. Detta spiller därför över även i en produktion som vill belysa och kasta ljus på historien. Man vill närma sig den men vågar samtidigt inte göra det fullt ut. Den kollektiva skammen ligger fortfarande för tung.

 

Desto mer lägger man energi på att få publiken att förstå hur etiskt- och moraliskt förkastligt experimenten var. Detta i ett manus till bredden fylld av övertydlig pekpinne-moral-dialog som dessutom levereras i en så spretig regi att det känns som att alla skådespelarna - även om de gör helt okej ifrån sig - alla spelar i helt olika filmer. Karaktärerna som befolkar personalen på Vipeholm och staben för experimenten är också kanske något av det mest schabloniga skurkar och moraliska slagkämpar som man kan frammana. Det är som att man inte vågar lita på att experimenten i sig är tillräckligt för att publiken ska förstå, och det säger även något av det vi diskuterade ovan. Den kollektiva skammen, överansträngningen att fördömma men samtidigt vilja skuffa undan och prata om annat.

   Och om vi ska ta och prata om något annat, och ge den här filmen lite beröm - för den är faktiskt inte helt kattpiss - så har vi huvudpersonen Johanna och hennes pojkvän Vilgot. Deras ömma kärleksrelation som organiskt växer fram under filmens gång är riktigt bra filmberättande och med tanke på att funktionsvarierade tyvärr fortfarande är ytterst, ytterst sällsynta på film är det fint att Amanda Malmberg och Isak Bruno fått möjligheten att leva ut och skildra detta. Relationen mellan Johanna och sköterskan Therese (Elisabeth EhdeI) är också den väldigt fin. Så här finns bra bitar, det gör det.

 

Så för att sammanfatta så är Sockerexperimentet en rent hantverksmässigt spretig historia och lyfter inte så mycket på locket som den är övertygade om att den gör, snarare visar den mest på varför vi måste ta tag i att lyfta på locket och komma ifrån den tystande skammen.