När Ava (Claire Rushbrook), en ensamstående elevresurs, möter Ali (Adeel Akhtar), en asspirerande musiker och fastighetsskötare som fortfarande bor tillsammans med sin ex-fru på grund av press från familjen, blir det början på en frigörelseprocess för dem båda.
Ali & Ava. Ja, här finns egenligen inte så mycket att säga, både på gott och ont. Det är på det stora hela en helt okej nordbrittisk diskbänksrealism, vilket är en "genre" jag är väldigt svag för, men även om den har många element som skulle kunna lyfta den högre så tar det aldrig liksom fart. Vi har som sagt Ava som arbetar som elevresurs (inte lärare, vilket påpekas så ofta av henne själv att det till slut blir lite tjatigt) och vars son, Callum (Shaun Thomas), fortfarande bor hemma och precis har fått barn tillsammans med sin flickvän. Callum ser upp till sin pappa som nyligen gått bort och som Ava skilde sig ifrån när Callum var vädligt liten. Pappan var medlem i National Front och Callum har följt i dessa fotspår i ett vilset sökande efter ett mansideal. Vad Callum inte vet är att anledningen till att Ava slängde ut hans pappa var för att han slog henne och även började slå Callums storasyster. Hur som helst blir därför inte Callum jättenöjd när Ava börjar träffa Ali, en pakistanier. Ali är skild från sin fru (Ellora Torchia) men de bor fortfarande ihop eftersom Ali inte vågat berätta för sina föräldrar om skilsmässan. Ali arbetar som fastighetsskötare men har drömmar om att vara DJ och skriva rapp. Alis hemmasituation är förstås grund för diverse svårigheter och missförstånd i relationen med Ava som följer en ganska förutsägbar och icke-originell mall när det kommer till filmens dramaturgi.
Här finns som sagt en hel del element och storylines som hade kunnat göra riktigt starka avtryck i ens sinne om filmen bara lag någon tyngd vid dom - vi har utöver redan nämnda även en sidostory med dottern till en av Alis hyresgäster som går i Avas klass och som är anledningen att dem träffas från början. Tyvärr känner jag just att filmen saknar tyngd. Här skulle kunna finnas en våg av olika känslointryck och reflektioner kring människan och livet i stort men det lyfter helt enkelt aldrig. Det är som sagt inte på något sätt dåligt, men det är inte heller något som sticker ut på något sätt. Småmysigt men inte mycket mer.
Betyg: 5/10
0 kommentar(er)
