Jocke

Vi får följa en rad olika karaktärer med mer pengar än de kan göra av med under en lyxkryssning utanför Greklands kust.

 

 

 

 

En prålig kvinna som spyr guld. Ja, redan på postern är det tydligt vart Ruben Östlund riktat in siktet för sin nya analys och skärskådning av det mänskliga psyket och vårt psykosociala samspel med varandra - (den sviniga) överklassen. Ja, Östlund använder denna gång inte direkt några mjuka penseldrag, han drämmer till med en slägga i vad som närmast kan beskrivas som en Adam Sandler-komedi, fast bra. Men det betyder inte nödvändigtvis att filmen i sig är bra.

 

Låt oss backa bandet lite. Ruben Östlund debuterade som långfilmsregissör 2004 med Gittarmongot, den enda av hans filmer jag faktiskt inte sett, och följde sedan upp med vad som blev hans genombrottsfilm - De Ofrivilliga (2008) - och sedan följde PLAY (2011). Vad dessa tre filmer har gemensamt är att de är småskaliga, diskbänksrealistiska, effektiva analyser av människan och vårt psykosociala samspel med varandra och även har tydliga influsenser av Roy Andersson i sitt filmiska uttryck. Sedan kom Turist som hade premiär 2014 och det var nu som Ruben på riktigt började röna internationellt erkännande på bred front (både De Ofrivilliga och PLAY hade likt samtliga av Rubens filmer förutom Gittarmongot premiär i Cannes ska dock sägas). Därefter levlade han upp och slog på stort med The Square som närmast kan beskrivas som en konstfilm om konstvärlden. Turist dröjde sig ändå kvar i det småskaliga diskbänksrealistiska men med The Square kan rönas en utsvävning från Rubens sida. En utsvävning han gått full blown med i Triangle of Sadness. Scenen från postern är bara början på en lång sekvens i filmen där passagerarna på båten mag- och sjösjuka kräks och kaskadskiter så att de bokstavligt talat badar i sin egen spya och avföring medan den överförfriskade kaptenen (briljant spelad av Woody Harrelson!) reciterar Marx kommunistiska manifest i högtalarsystemet. Varför? För att det är kul. Och för att Ruben kan. Han har pengarna och också statusen som gör att ingen verkar våga knacka honom på axeln och säga ifrån.

 

Missförstå mig rätt; här finns mycket som är bra med Triangle of Sadness - och jag har nog aldrig skrattat så mycket åt en film på länge och scenen ovan är ett praktexempel på hur bra det blir när man låter en riktig regissör göra en Adam Sandler-komedi - men här finns också många problem. För det första är den 2 h 30 min vilket bitvis känns alldeles för långt - och gör det tydligt att begreppet kill your darlings inte längre finns i Rubens huvud, om det ens funnits där från början - men också bitvis för kort. Filmen är uppdelad i tre delar. En första del där vi får stifta bekantskap med det unga modellparet Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean) som har en utekväll som resulterar i ett bråk om notan och om pengar i stort. Seperationen hänger på i luften men de kommer fram till att det bästa får båda deras respektive karriärer är att fortsätta vara ihop, content framförallt.

   Del två utspelar sig sedan på en lyxyacht vilken poppuleras av några excentriska överklassmänniskor som har mer pengar än de någonsin kommer behöva, och en besättning som inprentats att de aldrig får säga nej till en gäst. Detta kulmineras i en scen där en servitris (Alicia Eriksson) blir ombedd att hoppa i jacuzzin och plötsligt står i en osäker situation; det passar sig inte för henne att kliva i jacuzzin, speciellt inte med uniformen på, men hon får inte heller säga nej då det är en gäst som ber henne. Här, och i några få scener till, ser vi fortfarande spåren av Rubens småskaliga psykosociala analyserande ådra som gjort honom känd. Slutligen så utspelar sig del tre på en öde ö efter att *[!SPOILER ALERT!]* lyxyachten exploderat och några få överlevande klarar sig i land. Här är det plötsligt städerskan Abigail (Dolly De Leon) som hamnar högst i näringskedjan då hon är den enda i sällskapet som kan fiska och laga mat och ett matriarkat tar form.

 

Som jag sa kändes filmen bitvis för kort och bitvis för lång. Det beror på att varje del av filmen hade kunnat vara sin egen film, men när alla tre komprimeras på det här viset och läggs på rad blir det efter ett tag mest utdraget och upprepande av samma anslag om, och om igen. Överklassen är själviska, okänsliga svin och bryr sig inte om den lilla människan. Problemet är bara att Ruben Östlund själv rört sig mer åt att tillhöra den sviniga överklassen än den lilla människan och även om här som sagt finns spår av Rubens gamla filmjag blir Triangle of Sadness en form av förmodligen oönskad filmisk gestaltning av Rubens egen personliga resa.

 

Men som sagt; missförstå mig rätt; det är egentligen inget större fel på Triangle of Sadness som skruvad dramakomedi betraktad. Manuset är on point, skådespelarinsatserna är briljanta ända ner till varje liten biroll och regin som sådan finns inte mycket att klaga på. Det hela handlar mest om att Ruben har tappat mycket av det som en gång gjorde att hans filmer hade det där lilla extra. Den psykosociala analysen är här skral, ytlig och snäpp på för schablonig och får stå tillbaka för mastodonta Hollywoodska drag. Men om The Square var en konstfilm om konstvärlden så passar det väl på något sätt att Triangle of Sadness är en svullstig, ytlig och ihålig komedi om överklassen?