Jocke

 

 

 

O.M.G.! Det var längesedan jag var så golvad av en bio-pic! Eller ja, Moonage Daydream är egentligen inte någon bio-pic i termens traditionella mening. Den kan nog närmast beskrivas som en dokumentär odyssé in i det universum som var David Bowies artisteri, och även då är man långtifrån att göra den rättvisa. I min tidigare recension här på bloggen av det franska dramat Heltid skrev jag att det inte fanns så mycket att säga, med Moonage Daydream är det en sorts paradoxal motsatt situation; här finns egentligen så mycket att säga att jag inte kan komma på var man ska börja, eller ens finna de rätta orden för att beskriva vad det är man har fått vara med om efter 135 minuter i en biosalong, tyvärr för min del inte i det på postern ovan omtalade formatet IMAX, men det är något jag ska försöka åtgärda snarast. Anledningen till detta är helt enkelt att jag inte hade schematekniska möjligheter att se den i IMAX under premiärveckan och att den sedan försvann från IMAX-repertoaren ett tag, men nu är den tillbaka och jag ska försöka få sett den igen i IMAX till helgen.

 

Men även om jag inte såg den i IMAX - och även om jag ska erkänna har ganska exakt noll egentlig kunskap om David Bowie - så var det här en helt makalös (bio)upplevelse. Moonage Daydream berättar historien om David Bowie, men inte den om David Robert Jones. Eller ja, några få glimtar får vi väl egentligen här och där av mannen bakom artisteriet som på något paradoxalt sätt spelade rollen som sig själv i ofentligheten och på scen. Detta är som sagt mer en odyssé i det universum som Bowie byggde upp med sina låtar och sina många scenpersonligheter. Det är en resa genom bokstavligt talat tid och rum som blandar scenframträdanden och intervjuer med psykadeliska visualiteter och klipp från andra verk som Bowie hämtat inspiration från. Genom denna trippiga resa guideas vi av Bowie själv som talar till oss från andra sidan graven.

 

Jag har som sagt ingen egentlig relation till Bowie och jag ska kanske därför vara försiktig att uttala mig om exakt hur bra denna film gör honom rättvisa, men det känns verkligen som att den gör det. Om inte så är det åtminstone ett rent cineastiskt njutningsmedel!