Jocke

Efter en personlig kris dyker Alex Schulman (Sverrir Gudnason) ner i sina morföräldrars stormiga relation under 30-talet som resluterade i en livslång rivalitet mellan hans morfar Sven Stolpe (Bill Skarsgård/Sten Ljunggren) och Olof Lagercrantz (Gustav Lindh), samt en livslång sorg för hans mormor Karin Stolpe (Asta Kamma August/Marika Lindström)...

 

 

 

 

 

Kändes väldigt Alex Schulman: Högtravande, pretentiöst men ganska ihåligt och skrek me, me, me. Så skrev jag till min brother in cinema Jimi efter att ha sett Bränn alla mina brev som är baserad på en självbiografisk roman av Alex Schulman. Det ska sägas att jag inte har läst romanen, jag är inte heller något fan av Alex Schulman men inte heller någon aktiv hatare av honom. Men det är ett faktum att allt som finns att sägas i Bränn alla mina brev säga inom de första 20 minuterna, sedan går allting mest bara på tomgång i resterande av filmens närmare 2 h speltid. Visst, här finns kvalitéer och som i princip alla svenska kosymdramor är det en stabil produktion men här saknas som sagt ett verkligt djup och utforskande av karaktärerna och berättelsen.

 

Framförallt hade filmen och historien mått så mycket bättre av att sålla bort den totalt ointressanta sidostoryn i nutid med Alex självransakande- och ömkande - även fast Sverrir Gudnason gestaltar honom väldigt bra - och helt och fullt fokusera på dåtidens klassiska triangeldrama och ge framförallt senaste tillskottet i Augustdynastn - Asta - möjlighet att blomma ut till fullo. Och när vi redan pratar om dynastier så ska vi förstås även nämna att Bill Skarsgård gör riktigt bra ifrån sig, och även den tredje pjäsen i dramat Gustav Lindh. Det är bara synd att de inte ges någon möjlighet att göra något verkligt intressant av det hela.